Max Pesos

Det känns att man närmare sig pension. Berg på dryga 130 meter i oländig terräng, brant, är inget man klarar av på en kvart längre. Speciellt som man måste ta sig ner där det är som brantast bara för att titta på några gravar nere vid stranden.

Berget ligger vid Gaviksfjärdens inlopp. Man ser över till Storberget vid Trångsundet som leder in till Kråknäsfjärden där vi hittar Häggvik. Rödklitten, väster om Storberget var svårare att se. Jag kan ha sett det, men Nordingrå lider inte brist på berg, det är svårt att skilja dem åt. Så ser man naturligtvis Ringkallen. Alla områden med rika förekomster av fornminnen vilket inte minst Rödklitten med sin fornborg vittnar om. En viktig bygd.

Det är också anledningen till att jag besökte berget. Perfekt läge för en fornborg, eller i alla fall en utkikspunkt för en vårdkase. Speciellt som det också ligger gravrösen vid dess fot. Även om de var placerade så att de skulle synas ordentligt när någon gav sig in i fjärden. Men de var inte särskilt höga, om de nu inte sjunkit genom åren eller plundrats, och är väldigt övervuxna. Jag tycker att jag hade ren tur när jag i princip snubblade över dem. Nåja, jag letade också efter dem. Bergdalsberget byter namn vid rösena, märklig nog. Området visar sig på kartan heta Själdalsberget med högsta topp på 55 meter. Berg är en överdriven beskrivning. Det är mer en sluttning ner mot gravarna, från sin i jämförelse jättelika granne. Jag tippar att förleden själ inte har de begravdas hänsyn i åtanke. Det är troligast att det handlar om ett område rikt på säl, åtminstone fordom. Jag såg ingen. Tvärs över sundet ligger gravrösen vid Ringkallens sluttning mot havet. Seglade man genom det breda sundet var bägge sidor en manifestering av ätters ägande under generationer tydlig. Man inträdde bokstavligt talat i ett område som ägdes/styrdes av någon eller några.

Berget gav inget. Men det är vidsträckt. Dessutom brant runt om, rejält brant på sina ställen med lodräta klippor. Jag tog mig upp via den enklaste vägen, som ändå var tillräckligt brant. Såg inga murrester, men berget är så stort att det kan lätt missas. Ska erkännas att jag inte hade så stora förhoppningar. Besöket gällde mer att få en uppfattning om geografin och dess omgivning. För 1500 år sedan låg berget troligtvis på en stor ö och Gaviksfjärden var nog också tillgänglig via Norafjärden.

Bergets mindre branta sidor (fortfarande extremt brant) bjöd på riktig urskog. Mossbelupna stenar och vindfällen som gjorde framkomligheten minst sagt begränsad. Lyckades så småningom hitta en stig, inte välanvänd men tydlig. Hörde dessutom en älg springa förbi, skogen var så tät att jag såg inget men den hördes tydligt. Fattar inte ens att den kunde springa utan att krocka med ett träd. Men älgar är väl duktiga på sådant, antar jag.

På bergets topp var det däremot hugget, inte nyligen dock. Ytterst lätt att ta sig fram. Vilket jag även tror det mindre grannberget i söder, Kläppen, råkat ut för. Glesare skog lätt att ta sig fram och inte lika högt. Det fanns en liten sjö, Östersjön, vilket jag fann rätt roligt (är dock lättroad). Naturligt eftersom det också fanns en Norrsjön. Över huvud taget många höga berg på halvön (vilket jag missat om den har något namn), flera var betydligt högre än Bergdalsberget. Branta även de. Hästberget, Kistberget, Trollhembergen, namn som gör det intressant att besöka vid ett annat tillfälle. Bynamnen vittnar också om geografin, Berghamn, Berg, Bergdal.