For ner till bror
Kategori: Allmänt, Kulturellt, gudbevars.
Jag trodde det var omöjligt att översätta böckerna till ett annat språk, lika omöjligt att göra en pjäs, dessutom av de två första böckerna. Men ack så fel jag hade, i bägge fallen. Teater Västernorrland har verkligen lyckats. Det är en ytterst spänstig, stundtals fysisk upplevelse att se janakippo och hennes bror på scen. Gestaltningen av hennes behov av John, sexuellt och känslomässigt är mästerligt gjord. Scenografin, fyra plaststolar och en låda är precis så avskalade som karaktärerna, det finns absolut inget onödigt någonstans. Det här är precis min typ av teater.
Första akten är lika med första boken, den andra ägnas åt den andra boken. Det är komprimerat som ni förstår, ändå lyckas man få med allt. Det som är nödvändigt. Men jag vet ärligt talat inte om någon som inte läst böckerna får ut lika mycket som jag. Det skulle vara intressant att höra hur denne någon uppfattar pjäsen. Det är trots allt ett fullödigt skådespeleri och tydliga markeringar när två av skådespelarna (Helena Svartling & Martin Pareto) ständigt skiftar karaktär. Paretos gestaltning av Fadren är så otäck att jag nästan blir rädd. Jag vill inte att han ska vara på scen, vilket antagligen ingen av karaktärerna vill.
