Max Pesos

Jag har försökt mig på att sälja både böcker och vinylskivor och lärde mig att värdet på något är verifierat först när du har pengarna i din hand. Eller tvärtom, när du beslutat att betala en viss summa för något och verkligen gjort det. Då är varan värd det.

Vad gäller böcker och vinylskivor krävs det snarare att du hittar rätt köpare än att de hittar dig. Under tiden med mitt lilla antikvariat hade jag en liten grupp köpare för en viss typ av litteratur. En snubbe för fiskeböcker, en för idrottsböcker, en för ungdomsdeckare etc. etc. Det underlättade mycket och såg till att en viss typ av litteratur höll ett visst pris. Hade jag utvecklat det ytterligare hade jag till sist hamnat i den sitsen att köparna uppsökte mig istället för tvärtom.

Med vinyl var det inte lika lätt. Speciellt märkte jag det på mig själv. Jag var inte beredd att betala vad som helst för en relativt svårhittad skiva. Men ville å andra sidan ha bra betalt för de jag hade. Jag har ingen riktig överblick av hur det ser ut idag men ser på Tradera att går man ut med för högt utropsbud så får man inga köpare.

Men vill man tjäna pengar på böcker eller vinylskivor krävs det, i alla fall, inledningsvis, en väldigt stor insats i arbete och pengar. Som vilket företag som helst.

Stig Vig har vandrat vidare. Det var tråkigt då jag tycker att Dag Vag är ett av de band som verkligen har förgyllt livescenen i Sverige. Jag såg dem första gången i Stockholm på kulturhuset tillsammans med Ebba Grön. Minns inte riktigt när, men jag tror att bara singeln Dimma hade kommit ut och de var extremt hypade i min kompiskrets. Jag hade redan köpt singeln (Dimma) på någon liten festival i Långholmsparken (tror jag det var). Jag var på där för att se Grisen Skriker (tror jag) och köpte även en singel med dem.

Man kan tro att singeln kan vara värd något idag, men på Tradera går den för cirka 70:- . Enligt punktipset är det en skälig summa. Deras debutplatta är inte värd mer än typ 50:-. Ska man leva på begagnade vinylskivor är det mängd som krävs.

Jag såg dem också på Härnösands vattenhål numero ono under sent 70-tal. Athena-Grillen. Det var en rent magisk kväll där en någorlunda bekant klev upp på scenen och sjöng med i Dimma och hamnade i radio via P3 live. Jag har inspelningen på kassett någonstans. Troligtvis kan jag ha sett dem på saliga Sandöfestivalen också, men det minns jag inte i så fall. Det är lika troligt att jag var någon helt annanstans, vilket man oftast var vid den tiden.

Författare: Bengt Liljegren

Liljegren är egentligen historiker och det är med historikerns källkritiska attityd han tar sig an projektet att berätta om en av de större musikaliska upplevelserna under 1900-talet. Myten Pink Floyd med den diktatoriska Roger Waters som en sentida bild av storhetsvansinne i jämförelse med Hitler som Liljegren också skrivit om. Alexander den store, Karl XII är andra historiska storheter han penetrerat och så har han skrivit den lilla behändiga Regenter i Sverige.

Som jag förstår det har Liljegren inte träffat någon av bandmedlemmarna och intervjuat dem. Han har arbetat utifrån litteratur och artiklar och om det är så blir biografin rätt imponerande. Källkritiken syns via fotnötter som generöst har spridits över hela boken och den bild som framträder känns korrekt. Frånvaron av de vanliga rockanekdoterna stärker den bilden. Det finns inget effektsökeri över huvud taget.

Liljegren berättar från A-B som det oftast blir i dessa biografier. Syd Barretts genomklappning, filmmusiken, Dark side of the moon och så Waters storhetsvansinne och Wrights ointresse. Allt finns där men berättas ändå på ett sätt som känns fräscht och nytt för en Floydian som undertecknad. Kan mycket väl vara så att Liljegren bekräftar den bild jag själv har av bandet. Gruppen som helhet är dess storhet. När de delar ansvar för kompositionerna. Waters ska ha beröm för sina texter men när han får tillåtelse att breda ut sig fullständigt blir det bara tråkigt som den ohemult upphöjda The Wall. Förra århundradets mest överskattade platta. Men det där har jag gått igenom redan.

Något som dock är nytt för mig är Waters och Masons tillkortakommanden som musiker och att de dessutom är väldigt medvetna om det. Det är ofta Gilmour som sköter basspelandet när de spelar in och Mason verkar tycka att det är helt ok att andra trummisar plockas in. Waters är inte heller någon bra sångare, men det visste jag redan. Hans enda tillgång verkar vara komponerandet och det kommer bäst till sin rätt när han (som sagt var)inte får breda ut sig helt och hållet. If, Money, Have a cigarr, Free four är egna kompositioner med hög klass men de ska ställas bredvid Wrights The great gig in the sky (ok, Clare Torry är medkompositör, men det var Wright som skrev originalet som hon putsade till, på ett rätt fantastiskt sätt bör sägas!) eller Summer -68 som hör till mina favoriter. Det är Wright och Gilmour som egentligen skapar det som upplevs som det klassiska soundet med sina röster och ljudbilder. Gilmours gitarrspel framförallt är ett signum. So, what´s the deal Waters?

Liljegren uppehåller sig också en del vid den akademiska överklassbakgrunden som bandets medlemmar har. Som säkert spelat stor roll i deras approach till musiken som ofta beskrivs som intellektuell. Även Mason och Waters bakgrund som arkitektstuderande använder sig Liljegren av när han ska beskriva meningsskiljaktigheterna i bandet i opposition till de två musikerna Gilmour och Wright. Konflikterna är en viktig del utan att Liljegren låter dem ta helt överhand.

En väldigt underhållande bok om man tycker om den här genren. Liljegren förresten, var trummis i Garbochock och Underjordiska lyxorkestern. Två band som förtjänar uppmärksamhet.

Det här en film som jag länge tänkt mig att se, den dyker upp på olika betalkaneler, rätt ofta. När jag så äntligen tog mig tvärs över mig blev jag imponerad. Regissör är Roger Michell som innan han gjorde denna film regisserade den betydligt mer kända Notting Hill. Changing lanes kan sägas vara dess motsats. En mycket mörk historia om hur två män lär känna sig själva och framförallt kanske bli medvetna om vad deras manliga synsätt, dominerande i västvärlden, gör med människor.

Jag blir imponerad av skådespelarna. Allt från Samuel L Jackson och Ben Affleck till minsta biroll som exempelvis Sydney Pollack som jag faktiskt aldrig sett göra en dålig roll. Pollack gör väl samma typ av biroll hela tiden, men han gör det bra. Manuset är enastående och vad jag förstår ett originalmanuskript från Chap Taylor och Michael Tolkin, den förre inte någon som låtit tala om sig i allt för stor utsträckning. Den senare mer känd som producent till en favorit: The Player. Men det verkar vara Taylors idé, så han bör få ett erkännande.

Historien är enkel. Två män krockar och den fejd som utlöses är den bärande konflikten. Den tar sina egna vägar och slutar inte som man är van. Bägge männen upptäcker att det är dem själva som det är problem med. Eller, om man vill vara lite djupsinnigare, den värld som bygger på mäns värderingar och vad de gör med det samhälle vi lever i. Dock slutar den lyckligt, annars vore det inte Hollywood. Det katharsis vi får uppleva är att männen faktiskt har lärt sig något.

Jag blir alltid lika glad när den amerikanska filmindustrin faktiskt lyckas med något.

Vad är upphovet till vad vi i dag kallar Sverige? Mats G Larsson försöker sig på att utreda födelsen i sin ”Svitjod – resor till Sveriges ursprung”. Han gör det med den äran genom promenader bland fornlämningar på varierande platser, företrädesvis i Uppland. Väldigt duktig på miljöbeskrivningar vilket gör texten synnerligen lättläst. Larsson ger sig på olika teorier med stöd av de knapphändiga urkunder som finns och med de utgrävningar som gjorts. Allt blir högst trovärdigt och Larsson blir eftersom den där trevliga läraren som man önskade att man hade i skolan.

Även om Larsson håller allt på en källkritisk armlängds avstånd tillåter han sig ändå att sväva ut. Kanske är det inte Ottar som ligger i Ottarshögen där i norra Uppland, men tänk om det vore så? Är man, som undertecknad, mest intresserad av svensk historia som den utspelar sig mellan 400-800 e.kr så blir boken en guldgruva. Ynglingaättens mytiska kungar gestaltas och avmystifieras. Larsson rotar i alla urkunder som finns och för i någorlunda bevis att vissa av dem faktiskt har funnits. Utan att ge av avkall på det strikt vetenskapliga ingjuter han ändå ett visst sagoskimmer över vår tidiga historia och går igenom vad som faktiskt framkallade den stat vi senare kom att kalla Sverige. Inte alls den isolerade halvö som det är lätt att tro. Påverkan från omvärlden omvandlar de löst sammanhållna små kungarikena till större och större maktsfärer. Naturligtvis har kyrkan en avgörande roll, tråkigt nog. Jag undrar hur världen hade sett ut om kristendomen inte blivit något mer än en liten judisk sekt.

Jerry Leiber och Mike Stoller är namn som är omgivna av ett mytiskt skimmer från den tidiga rockens första staplande steg. De är synonyma med hits, framförallt Hound Dog i den version som Elvis gjorde. Men det var Big Mama Thornton som först spelade in den 1952. Hon ansåg säkert att hon hade en kreativ del i den. ”Det var två ungar som hade låten skriven på en papperspåse”. Leiber – Stoller var 19 år vid tillfället men hade redan haft några hits. Thornton var några år äldre men hennes erfarenheter i branschen var inte större än de två ”ungarnas”. Men hon tillförde både text- och musikmässigt till produktionen och fick sin absolut största hit. Leiber och Stoller var två unga vita män och Thornton en svart ung kvinna så jag tror att frågan om royaltys aldrig ens kom upp trots att hon var en nog så bra kompositör som de två gentlemännen. Hennes karriär dalade så småningom utan att ha blivit så mycket större än vad den kunde bli i USA som svart artist under 50-talet. Dock fick hon en revival under sent 60-tal och samarbetade bland annat med Lightning Hopkins och Muddy Waters och har väl förvärvat legendstatus. Något som de flesta äldre svarta artister råkar ut för istället för att få mäta sin framgång i reda pengar. Det är endast förunnat deras vita bröder och systrar.

Leiber/Stoller gick vidare och samarbetade med Elvis, Spector och framförallt med The Drifters. Kan knappast påstå att jag tycker att de två kompositörerna har tillfört vår västerländska civilisation med något som kan anses vara av tillnärmelsevis större kulturellt värde. Inte tillräckligt för att föra vidare till senare generationer i alla fall. Det är den vanliga varianten av amerikansk underhållning som är lika försumbar som de evighetslånga livsstilsprogram det stora landet i väster numera förser oss med via TV. Fast ”Riot in cellblock nr 9” och ”Is this all there is” är faktiskt två bra låtar. Det kan säkert finnas någon mer, men så intressant är det inte så att jag orkar leta upp dem.

1964 släppte den engelska sångerskan Alma Coogan en singel som har bitit sig fast i mitt medvetande. Jag var bara fem år men var i den lyckliga sitsen att jag har tre äldre syskon vars lyssnade på grammofonen påverkat mig mer än vad jag då kunde förstå. Tennessee Waltz själv var äldre än mig men ändå inte byxmyndig vid den tiden. Den skrevs redan 1946 och släpptes som singel året efter med Cowboy Copas. En riktigt traditionell countrylåt med sentimentala fioler och en klagande slidegitarr. Texten är också konventionellt beklagande á la en stackare som presenterar sin flickvän för en bekant som har fräckheten att stjäla henne. Övergiven kärlek som måste ses som det mest bestående temat inom countrygenren.

Den som fick den största framgången var dock Pattie Page som gjorde låten så populär att det började hagla inspelningar av den. Sök låttiteln på Spotify så rader versionerna upp sig i all oändlighet. Allt från Roland Cedermark till Leonard Cohen. Norah Jones version är övercool men det finns naturligtvis ingen som slår Alma Coogans. Arrangerad med ett fett blås och ett sound som lika gärna kunde ha gjorts i Motown Studios. Hon ger dessutom texten den indignerade ton den förtjänar. Coogans version verkar ha slagit bäst i Skandinavien men måste ha gjort intryck även på andra topplistor. 1965 valdes låten till den fjärde officiella sången för staten Tennessee och det är inte dåligt då huvudstaden heter Nashville.

Alma Coogan själv är en rätt intressant person. Men det får ni läsa er till själva.

Författare: H P Lovecraft

Lovecraft måste vara en av de mest överskattade författarna någonsin. Han måste dessutom ha varit en av de absolut första nördarna och som med tiden lyckades hitta och omge sig med likasinnade. Hade han varit aktiv i dag hade han haft betydligt större ekonomiska framgångar då fantasygenren är betydligt större och hans universum är som gjort för dataspel eller rollspel vilket hans mest kända verk Cthulhu-mytologin också blivit. Call of Cthulhu är ett rollspel som kom redan 1981. Nördar är något som normalt omhuldas i denna blogg, men ger man sig till att skriva noveller och romaner krävs det ett språk som i alla fall undertecknad kan acceptera som läsbart eller åtminstone med en dramaturgi som inte bara bygger på en cliff-hanger-mentalitet som aldrig infrias.

Listan över hans verk är väldigt lång och kräver nog sin man att ta sig igenom. Jag har läst ett verk av honom tidigare, vars titel jag inte kan påminna mig, men den var i alla fall någorlunda läsvärd. Vansinnets berg är tydligen central i Cthulhu-mytologin (som innefattar en mängd noveller och romaner)och min tanke var att den måste vara mera värd att läsa. Men tror man att enbart användandet av ord som fasa, ohygglig, helvetisk, omänsklig, skrämmande etc. ska räcka för att skapa en hotfull stämning så har man grovt misstagit sig. Upprepar man dessa ord dessutom i absurdum måste man fundera på om författaren eller översättaren inte äger ett synonymlexikon. Lovecraft har en förmåga att trampa vatten. Berättelsen kommer ingenstans.

Den utgåva jag har haft i min hand var illustrerad. Men för att kunna göra Lovecrafts sida upp och ner med beskrivningar rättvisa borde den snarare utgivits som seriealbum. Det blir något tröttsamt när ett fönster beskrivs in till minsta skavank. Om och om igen blev jag medveten om att jag låg och tänkte på något annat än verkligen ta in vad som beskrevs. Togs beskrivningarna bort torde det bli en lagom kort novell att införa i valfri tidsskrift.

Den publicerades först i det långlivade SF-magasinet ”Astounding”, 1936. Mottagandet var svalt för att inte säga obefintligt. Detta till trots att Lovecraft gjort sig ett namn inom Pulp fiction. En läsare kommenterade texten så här:

”Gud hjälpe science fiction om noveller som den här – om två människor som skrämmer sig själva halvt ihjäl genom att titta på ristningar i några gamla ruiner, och som blir jagad av något som inte ens författaren kan beskriva, och full av mummel om namnlösa fasor som den fönsterlösa materien med fem dimensioner, Yog-Sothoth, etc. – skall utgöra de framtida historierna i Astounding Stories!”

I rest my case. Inte ens hos nördarna fann denna text något förmildrande.

Författare: Steinunn Sigurdardóttir

Alda, född i ett överklasshem på Island, är en kvinna som förlorar sig helt i kärleken. Den är inte underbar eller ljuvlig, den gör ont eftersom hon överges efter bara 100 dagar. Alda kan dock inte släppa greppet och väntar och fantiserar om en återförening – som aldrig kommer. Så, nu har jag berättat hela romanen och du som eventuellt ändå vill läsa den kan ägna all din tid till att njuta av språket. Eller av författarens narrativa röst som obehindrat rör sig mellan prosa och lyrik.

Romanen är skriven i jagform men huvudkaraktären talar ofta om sig själv i tredje person. Som för att tala om för sig själv att hon måste rycka upp sig. Ta sig samman och gå vidare, det har aldrig varit något problem förut. Undertexten säger att den vackra (enligt egen utsago) Alda har haft ett antal män som förlorat sig i henne så till den milda grad att boken inleds med ett självmord av en försmådd älskare. Det är anslaget vi får för att kunna förstå Aldas lidande. I sin självupptagenhet gör hon inte själv kopplingen. Hon förlorar sig i sin ensamhet som blir etter värre efter att hennes syster dör, men hon uppfattar det inte själv som ensamhet. Hon verkar föredra den. Njuta av den. Hon stänger in sig med sin förlorade kärlek, fantiserar om hur det kunnat vara. Hon stagnerar fullständigt och den ångest hon bär lämnar Sigurdardóttir till oss läsare att våndas med. Alda lider och vi lider med henne. Vi tappar samma tidsperspektiv som Alda gör. När sidorna fylls av lyrik förstår vi den till fullo. Inte en rad går oss förbi och vi kan le åt hennes associationer. Vi vet, bättre än vad Alda gör.

Det är en bok som tar begreppet ”show them, don´t tell them” på fullaste allvar. Mycket nöje om ni beslutar er för att ge den en chans.

Jag är barnsligt förtjust i de musiklistor som dyker upp vid den här tiden på året. New Musical Express är speciellt förtjust i dessa listor, mer än mig. De producerar listor året runt vilket även Sonic gör. Rockjournalister är lite enkelspåriga på det viset. De vill gärna hylla något som århundradets album eller utse den mest överskattade hitlåten. I eftertankens kranka blekhet är det faktiskt de som styr vad som blir populärt eller inte. Just nu tycker jag att det vurmas för lite ödslig indiepop och sing- and songwriters. NME´s topplista över årets album toppas dock av PJ Harveys ”Let England Shake” och det är inget jag motsätter mig. Tvärtom, århundradets album skulle jag kunna sträcka mig till då vi inte hunnit så långt in i detta sekel. Platserna sex och sju upptas av Artic Monkeys och St. Vincent vilket jag också kan hålla med om. Men de flesta av plattorna är typiska exempel på recensenters vurm för en viss typ av musik. Inget fel i det, de har sin plattform och utnyttjar den till fullo precis som vem som helst gör när de en sen lördagskväll försöker skaffa sig ensamrätt till Spotify på efterfesten. Den musik jag lyssnar på är naturligtvis bäst.

Sonics lista ”Musikåret 2011 på en dag” är också en rolig lista. 365 låtar. Med den mängden ska det mycket till om man inte hittar några pärlor som man inte hört. För det är precis det som gör dessa listor så roliga. Man hittar musik som man antagligen hade missat annars i den enorma ström av utgivningar som det trots allt är.

Författare:  Dmitrij Gluchovskij

Rysk litteratur är en väldigt stor elefant i litteraturhistorien. Flera ryska författare räknas till världslitteraturens största. Dostojevskij, Gogol, Bulgakov, Solzjenitsyn etc. Att axla ett sådant arv kan inte vara lätt men den unge journalisten Gluchovskij gör ett försök med en här dystopiska framtidsromanen. Inledningsvis känns språket otympligt och pretentiöst och mitt vanliga problem med rysk litteratur, alla dessa namn, gör sig smärtsamt påmint. Men texten arbetar sig målvedvetet framåt och jag är osäker på om jag vänjer mig eller om den faktiskt blir lättillgängligare. Namnen blir i alla fall kortare.

Boken är en odyssé i Moskvas tunnelbana efter ett atombomskrig där jordytan har blivit obeboelig. Romanens huvudkaraktär Artiom är en ung man som ger sig ut på ett uppdrag, inte allt för olikt en fantasyberättelses i sin uppbyggnad. Man anar att efter fullbordat värv ska han återvända hem. Tunnelbana är ett lapptäcke av ideologiska småstater. Som om Moskvas tunnelbana är en svart låda som kan tala om exakt varför staten störtade. Det resoneras kring filosofi och ideologi och visar handfast vad vissa ideologer anser är rätt sätt att utöva makt på. Även om den har hela det ryska dramats tyngd i ryggen kostar Gluchovskij sig ibland på att skämta. Inte ofta, men tillräckligt för att visa en viss distans till sitt arbete. Boken är väldigt rysk, dock inget som får mig att dra efter andan som exempelvis Bulgakov kan göra. En författare som jag tycker att han för övrigt flirtar lite med i en scen på en övergiven station med två filosofer. Romanen är en riktigt SF och det bisarra har mer med den genren att göra än med den surrealistiska. Väl värd att läsa alltså.

Jag finner den inte särskilt överraskande utan mer med en framåtrörelse som andas otålighet. Som om författaren vill vidare, inte alls olikt ett dataspel. Komma till nästa nivå. Därför är det inte heller förvånande att det kommit ett spel baserat på romanen. Den är som gjord för det. Men lite tröttsamt är det att Artiom ständigt hamnar i knipor som verkar sluta med en oundviklig död men blir i allra sista minuten räddad. Romanen är konstruerad så att jag som läsare är medveten om att inget kan drabba huvudkaraktären, han måste vara med till den sista sidan. Blir knappast någon nagelbitare med det upplägget, trots att författaren ödslar med andra bikaraktärers plötsliga död. Åter denna känsla av att befinna sig i ett dataspel, förlorar jag ett liv är det bara att börja om. Vår hjälte går vidare, i romanen laddad med ytterligare livserfarenhet, i spelet säkert med nya liv eller någon konstig laserkanon att skjuta ännu konstigare monster med.

Naturligtvis ska Artiom växa till en man under resans gång, blandningen med fantasy blir annars inte komplett. Jag gillar när man korsar genrer, fast gränsen mellan SF och Fantasy är förstås hårfin. Men den insikt som Artiom här berikas med under resans gång är något man inte så ofta ser i någon av stilarterna. Snyggt.

Så bör det påpekas att detta är en roman som först publicerades på nätet, gratis. Den ryskspråkiga versionen finns fortfarande att ladda ner. Något att tänka på i dessa upphovsrättsskyddande dagar. För att inte tala om vilken möjlighet det finns för skribenter med en vision att förverkliga den. En genväg förbi de stora förlagen.

Intervju med författaren.

Sverige ska spela alla sina gruppspelsmatcher i Kiev under EM. Hyfsad grupp (England, Frankrike, Ukraina) där faktiskt vem som helst kan gå vidare även om både Frankrike och England måste räknas som favoriter. Hör på TV att Glenn Strömberg tror mycket på Frankrike. Ska bli intressant.

När jag såg lottningen kom jag däremot att tänka på något helt annat. Kiev ligger cirka 13-15 mil från Tjernobyl och en vår för 25 år sedan tillbringade jag och min familj en sista april i ett radioaktivt regn som kom därifrån. Vi bodde i Bollstabruk som blev ett av de mer kontaminerade områdena i Sverige. Vi flyttade under sommaren till Åre.

Tjernobyl är ingen nyhet längre, men jag kan fundera över hur kontaminerat området kring kraftverket är idag. Jag kan tänka mig att det inte är många som är intresserade av att ta reda på det. I det här fallet, som i många andra, litar jag inte på politiker eller statliga institutioner. Vare sig svenska, vitryska eller ukrainska. Det blir så fort tyst om dessa händelser. Det är knappt man minns att en liknande olycka inträffade i Fukushima för inte så länge sedan.

Svetlana Aleksijevitjs bok ”Bön för Tjernobyl” är en utmärkt överblick över hur ett haveri drabbar människan. Eller varför inte lyssna på Tage Danielssons geniala monolog om hur sannolikhet ersätter sanningen efter ett haveri i Harrisburg. På nätet finns det några sidor om Tjernobyl. Bland annat en motorcykelåkande ukrainsk tjej vars rapportering har upprört flera experter och politiker. De menar att resan är ett falsarium. Det tvivlar jag på.

Det är en liten superkvartett som står på Kulturmagasinets scen på lördagskvällen. Esbjörn Svenssons Trio, Soundtracks of our lives, Ane Brun är bara några av de adresserna där bandmedlemmarna tidigare huserat. Kan det då bli annat än bra? Det blir till och med bättre. Det är ett sådant sanslöst sväng att det blir svårt att sitta still. Fyra verkligen duktiga musiker som gräver i all sin musikaliska erfarenhet och levererar ett helt eget sound. Jag har inte hört något liknande sedan fusionjazzen hade sin storhetstid på sjuttiotalet. Gitarristen Johan Lindström är respektlös inför hur man hanterar sitt musikarv. Han blandar friskt med surfriff från sextiotalet till kramande country eller rent av hawaiianska toner, som ett eko från Pink Floyds Dark side of the moon. Martin Hederos ömsom hamrar, ömsom smeker fram melodier. Det är framförallt han som skapar en psykedelisk stämning. Det verkar som om han kan göra vad han vill med de instrument som står till buds. Uppbackade av en genialisk basist och en trummis som påfallande ofta använde sitt trumset på ett väldigt innovativt sätt.

Det är en väldigt tajt ljudbild som skapas, dramatisk. Melodierna byggs, men kan helt plötsligt brytas när de är färdiga, till något helt annat. För att i slutändan ändå hitta tillbaka till temat. Ja, det är väl ofta så jazz låter men här får inget instrument dominera. Det är basist, pianist och gitarrist som står för solon, men de blir aldrig för långa och ter sig mer som en förhöjning i ljudlandskapet, en skogsbeklädd kulle i en veteåker. Rytmsektionen är så bra att jag stundtals fastnade i deras arbete och glömde allt annat. Jag måste säga att detta kvalar in bland topp 5 i mina konsertupplevelser. Det var med ett leende på läpparna jag vandrade hem i natten.

Arrangemanget har jag dock några tankar om. Det var kulturmagasinets 25-års jubileum och jag tycker nog att programmet spretade i väl många riktningar. Jag tror att hälften av oss som var där enbart ville höra Tonbruket. Men vi fick först lyssna på Märta Tikkanen, jämnårig med flera av de närvarande. Det var klassisk musik, några kupletter från Teater Västernorrlands Julfrossa innan Tonbruket efter två timmar intog scenen. Jag vill absolut inte påstå att någon programpunkt var dålig (även om jag lätt kunnat avstå Tikkanen), men att samla dem i en och samma föreställning är ett försök till att vara så bred att ingen kan hamna utanför. Jag såg en yngling och en medelålders dam falla i sömn under Tikkanen. Tonbruketfansen tror jag spenderade kvällen i Skonerten innan konserten. Själv är man plikttrogen.

Jag tror att vi besökare hade tjänat på att Kulturmagasinet spridit programmet lite mer så att det funnits utrymme att se bara det man ville se. Bättre information till dem som står i kassan under dagen. När jag köpte biljetten fick jag uppfattningen att föreställningen skulle vara 16:00-24:00 vilket fick en annan potentiell kund att beslutsamt stoppa ner sin plånbok igen. Han ville bara se Tonbruket.