Max Pesos

Besökte huvudstaden och bevärdigade Stampen i Gamla Stan med ett besök. Har inte varit där sen det glada 70-talet och minnet av puben är ljust och glatt även om besöken skedde efter mörkrets inbrott. Nu gick jag dit lördag eftermiddag för att besöka ett bluesjam. Kan säga redan här att är ni av en händelse i Gamla Stan en lördag eftermiddag så gör som jag, ni kommer inte att ångra det.

Stället var packat till bristningsgränsen och på scenen avlöste banden varandra under de fyra timmar jag var där. Musikerna var mellan 16-75 (det senare är jag väl inte riktigt säker på, men det kändes som det) och levererade ett med sådant eftertryck så att taket säkert lyfte sig några decimeter.  Stundtals var det nio man på scenen.

Publiken hade samma sammansättning. Gammal som ung. Det var svettigt och Newcastle Brown Ale. Kan det bli bättre. Det var med ett saligt leende på läpparna man stapplade ut därifrån.

Slaget om Tyskland 1944 - 45

Författare: Max Hastings

Sir Hastings är det till och med. Dock vet jag inte varför han adlats det kan i vilket fall inte vara för att ha skrivit om Engelska armén i översvallande ordalag. Ty han har inga problem med att se väldigt nyktert på världskriget och dömer ut de amerikanska och brittiska soldaterna som vida underlägsna de tyska och ryska. Inledningsvis tar han ära och redbarhet av den omhuldade Montgomery för operation Market Garden och den tröghet som fanns inbyggd i den engelska armén. Men det är inte med några invektiv, utan med att sakligt redogöra för händelseförloppet. Anledningen till misslyckandet är bristande ledarskap och ett beslut som inte baserade sig på vad som var effektivast möjliga sätt att utnyttja sina resurser. Det är välskrivet men stundtals så torrt konstaterande att läsande knappast är en upplevelse i sig. Om man nu inte är nörd.

Över huvud taget uppehåller han sig mycket vid ineffektiviteten hos de allierade som ofta orsakas av inbördes konflikter. Det är krigströtta soldater som ser slutet på kriget och inte vill dö när det är så nära och befäl som har problem med att motivera dem. Generaler som bråkar om strategier, nationell stolthet och vem det är som ska dekoreras mest när det väl är över. Det mest signifikativa exemplet är ”Bomber Harris”, engelsmannen som ledde de allierades ”ytbombningar” av Tyskland. En taktik som gick ut på att bomba tyskarna tillbaka till stenåldern genom att totalförstöra deras städer. En taktik som fick mycket kritik men som inte ens Churchill lyckades stoppa. Bomber Harris bara nickade under genomgångarna och gick sen till sitt och gjorde som han ville. Dresden är väl det man minns bäst av strategin, mästerligt beskrivet av Kurt Vonnegut i Slakthus 5.

Alla, inklusive Wermacht, vet att kriget kommer att vinnas av de allierade på grund av deras materiella överlägsenhet. Västmakternas soldater upphör aldrig att förvånas över varför tyskarna fortsätter att slåss. I öst är det mer lättförståligt. Stalin har gett sina soldater fullständigt fria händer att förnedra den tyska befolkningen där våldtäkter hör till vardagen. Jag förundras över att den tyska armén inte gör uppror och avsätter nazisterna. De har allt att vinna på det. Det är förstås lätt att glömma att Hitler kom till makten i fria val och att han haft 12 år på sig att indoktrinerat det tyska folket ytterligare. Främst kanske via Hitlerjugend, där medlemskap var obligatoriskt. Många trodde på sin Führer in i det sista men inom armén hade den lilla korpralen inte så hög status.

Det kan vara tänkvärt i dessa dagar då de högerextrema krafterna vinner allt mer mark. Både som populistiska partier men även som mer hårdföra grupper av SA-karaktär. Speciellt i de forna öststaterna. Diktatur är fortfarande ett vanligt statsskick på flera håll i världen, även i Europa. De finansiella svårigheter som flera länder inom Eurosamarbetet både befinner sig i eller står inför är en varningsklocka.

Ska man ge sig i kast med Hastings bok, vilket rekommenderas om man är intresserad av andra världskriget, bör man ha en historisk kartbok att bläddra i samtidigt. Kartorna i boken blir allt för små och det är jobbigt att bläddra fram och tillbaka. Man får ha överseende med det ständiga rabblande av olika förband inom olika armégrupper. Nödvändigt kanske, men svårt att hålla isär. I övrigt är det stramt och precist berättat som bara en engelsman med ”stiff upper lipp” kan åstadkomma.

Riksteatern

Jag gillar serier och läser med nöje de tre serieskapare vars karaktärer och manus föreställningen är baserad på. Nina Hemmingsson, Nanna Johansson och Sara Granér. Elakt, surrealistiskt och en bra värdemätare på samhället. Ett konststycke att sätta ihop något, som ibland faktiskt påminner om en nummerrevy, av dessa tre.

Jag tycker inte att man har lyckats fullt ut. Visst är det stundtals riktigt roligt och skådespelarna har gett ytterligare liv till flera av karaktärerna. Men det är som om det bara blir floskler, en satir över det svenska samhället som blir allt för igenkännbar. Inte alls samma bett som serierna bjuder på.

Det är en innovativt imponerande scenografi som utnyttjas till bristningsgränsen. Snabba scen- och kostymbyten. Skådespelarna är skickliga, gör ett habilt hantverk. Men övergångarna mellan det absurt roliga och det öppet sårbara blir aldrig riktigt det där skrattet som ska fastna i halsen. Det känns inte balanserat och det kaos som det mynnar ut i blir stilrent, men inte vare sig underhållande eller tankeväckande. Jag vet inte vad Gustav Tegeby tänkt sig att jag ska ha med mig hem. Det finns flera röda trådar, men de blir bara ett stort garnnystan. Mina stickor duger inte för att få till en varm cardigan eller en tjusig sjal. Jag vet inte vad jag ska göra med det.

Är det bara en form av underhållning jag bjuds på tycker jag att man har underskattat de tre serietecknarna. Eller så har man underskattat svårigheten med att överföra ett bildmedium till ett annat. Går man från två till tredimensionellt borde jag alltså ha ytterligare en dimension att förundra mig över. Det har jag inte.

Författare: Manne Fagerlind

Det här är en roman i två delar där fantasi och verklighet flyter samman så att man till sist inte vet vilket som är vad.

Redan inledande rader skvallrar om en människa som är otillräcklig. En som inte når ända fram men ändå försöker, en hyllning till alla oss som inte gör karriär eller vill armbåga sig fram till vilket pris som helst. Det är konstvetaren Lars Rosenlunds bittra kamp för att få synas, en livshaverist vars liv marginaliseras på grund av omgivningens oförmåga att ge honom ett erkännande. Allt berättat av honom själv med den självkritiska radarn helt avslagen. Han är en röst från höger under det progressiva 70-talet. Han tvingas till en inre exil där varje ögonbrynshöjning väcker paranoida tankar och hans barns intressen gör honom frustrerad då de lyfter fokus från honom själv. Allt skildrat i en stilla vardagslunk.

Vardagsrealismen gör historien skrämmande. Ingen människa är en ö, heter det, men Lars Rosenlund är det sannerligen. Han blir ensam, gammal, bitter och har egentligen bara ett mål med sitt liv – hämnd. Ty någon riktig hjälte blir han aldrig. Den sympati man eventuellt känner för honom lämnar en besk eftersmak.

Salaligans ledare Sigvard Thurneman ska ha sagt ”Min uppfattning av verkligheten räknas” och det är där man till sist hamnar tillsammans med romanens huvudkaraktär Lars Rosenlund. Hans verklighet är hans och den skildras förbehållslöst utifrån hur han upplever den och det finns kanske fog för hans paranoia likväl som den kan vara helt grundlös. Jag vet inte. Kanske är inte den där eftersmaken så besk ändå. Kanske ser hans liv helt annorlunda ut om någon annan karaktär i boken hade fått berätta.

Det finns många bitar i den här texten som väcker tankar. Synen på konst, marxistisk historiesyn, politisk korrekthet inom kultursfären etc. Något att fundera över när man slagit igen pärmarna. Kanske framförallt hur man själv bär sig åt när man i självupptagen koncentration tar på sig skygglapparna.

Det är en bra skildring av hur det är att drabbas av Alzheimer likväl som att bli senil eller gammal helt enkelt. Att tappa konturerna. Att befinna sig i ett försvarslöst tillstånd och se hela sitt liv upplösas.

Bokdebutant.se

Har väldigt svårt att förstå varför vissa recensenter är smått lyriska (fyra plus i Aftonbladet) över denna komedi. Den staplar klyschor på varandra och binder ihop dem till en långfilm som säger absolut ingenting. Jag tror inte att det fanns något i filmen som jag inte sett någon gång förut. Fast då i bättre, skarpare form. Vare sig Hellenius eller Magnusson är några skådespelare och bevisar det rätt bra. Det är en sak att vara rolig i korta sketcher, en helt annan att hålla intresset uppe i dryga 90 minuter. Det finns några små replikskiften som är roliga men sammanlagt kommer de nog inte upp i 5 minuter.

Jag tycker synd om Alexandra Rapaport som trots sitt kunnande inte lyckas rädda någon scen hon är med i. Hon gör det hon ska göra men verkar stå rätt ensam för skådespelandet. Den enda trovärdiga karaktären är Mirja Turestedt som har tics till sin hjälp. Den allestädes närvarande dottern mumlar från sitt soffhörn ”vad är det för kvinnobild de förmedlar” och ”det här lär inte hjälpa upp bilden av stockholmare heller”. Hon somnar sen av uttråkning.

Jag antar dock att den dragit in tillräckligt med pengar då de fick förtroendet att göra ytterligare en film. De har skapat en ny genre. Storstadsformen av Åsa-Nisse.

Teater Västernorrland

En teatral råsop mot tonåringar utdelade utifrån de sju dödssynderna. Så uttrycker de själva saken, i runda slängar. Det är ett danskt stycke som har regisserats av manusförfattaren själv Heinrich Christensen. Okänd för mig men en trevlig bekantskap visade det sig. Han har funderat över dagens tonåringar och undrat om det inte är något fel någonstans. Med tonåringarna alltså. Sen använder han 80 minuter för att leda det i bevis. Borde finnas en lag på att tonåringar borde se pjäsen för att få lite distans till sig själva. Eller åtminstone en lag som tvingar kommuner att bjuda dem på föreställningen. Mer teater i skolan!!!!

Men det är inte bara tonåringarna som får sig en kärleksfull råsop. Vuxenvärlden får också sitt. Det är faktiskt vi som har uppfostrat dem och eftersom jag arbetar som gymnasielärare är jag dubbelt skyldig. Allt visas upp i ett rasande tempo och skiftar mellan föreläsning, teater och rockkonsert. Inte en död minut vilket också visar insikten författaren/regissören har om tonåringar.

De två skådespelarna Stina Samson (imponerande röst!) och Daniel Adolfsson skiftar karaktärer i samma svindlande hastighet. Texten är stundtals rå som köttfärs och skådespelarna mosar in den i ansiktet på oss. Det går inte att värja sig. Det är stundtals hejdlöst roligt och blir nästan ömsint när skådespelarna har svårt att lämna sina roller för att ikläda sig en annan. Trots att de fullkomligt skäller ut dagens moderna tonåring känner de verkligen för dem. Den grupp i samhället som kanske är mest utsatt av kommersialism, oförstående (eller allt för förstående) vuxna och framförallt av sig själva. Att vara tonåring är nog inte lätt och jag skulle definitivt inte vilja byta. Men nog vill jag också ibland säga: Skärp dig!

Författare: Andreas Ericsson

Det är modigt av unga författare att starta ett eget förlag för att ge ut sin litteratur. Andreas själv säger i ett pressmeddelande att det är så svårt för debutanter att slå sig fram bland de större förlagen att han valde den här vägen. Pistolen mot tinningen är förlagets första bok och säker en dyrköpt läropenning. Den har behov av en korrekturläsare vilket han bör tänka på till nästa utgivning. Både roman och förlag tappar i trovärdighet om det är illa korrekturläst.

Alex är en av rockens bad boys som drabbats av krampanfall på scenen och drar sig undan all uppmärksamhet. Isolerar sig och mediterar över sitt självupptagna liv som har kostat honom både hustru och barn. Hans liv är likvärdigt den misär hans sexrumslägenhet befinner sig i. Den påminner mer om en knarkarkvart där Alex vandrar runt likt ett spöke från sitt eget förflutna. Han orkar inte ta tag i sitt liv. Det saknar riktning, mål och mening. Vilket jag tycker att även texten gör. Den hackar som ett stackato. Korta meningar som kanske är tänkt att driva upp tempot men som istället blir meningar staplade på varandra, gärna upprepande av verb, adjektiv eller substantiv. Den nerv som Ericsson eftersträvar infinner sig inte. Karaktären Alex utveckling till en bättre människa går långsamt och känns inte trovärdig. Inte ens den unga destruktiva Frida, Alex spegelbild, som är tänkt att städa upp i misären orkar lyfta berättelsen på sina späda axlar.

Ericsson bör satsa på en bra lektör och en korrekturläsare till nästa försök.

Bokdebutanten.se

Dan Persson, bloggare på Idrottens Affärer.se fick TV-tid när det kommit glädjande statistik om att publiksnittet ökar inom de stora idrotterna. Hans analys var bland annat att folk söker sig till sociala plattformar då internet inte kan erbjuda det irl. Är man något nöjd när någon med lite mer pondus säger samma sak som jag sa för två sedan. Yes.

Dock hade vi lite olika utgångslägen. Jag spådde en ökning i kulturkonsumtion och det har visat sig vara fel. Teater, dans, läsande och biblioteksbesök har en nedåtgående trend. Biobesök och idrottsevenemang ökar. Det kan man läsa i statistik framtagen av Kulturrådet.

Riksteatern (Companhia do Chapitô)

Det kallas för fysisk teater, en historia berättad där kroppsspråket får större utrymme och ofta tar sig uttryck i mer akrobatisk form. Som att korsa teater med cirkus. Nu kan man tycka, med all rätt, att ett cirkusnummer bygger ofta på en historia, ett händelseförlopp och därmed borde kunna benämnas fysisk teater. Ja, varför inte. Dead dogs don´t bark är den första föreställning jag sett som uttryckligen säger att det är fysisk teater de framför. Replikerna är få, kroppsuttrycket rikligt och dessutom kryddat med ren akrobatik som jag tror att man måste vara vältränad för att genomföra. Historien blir underordnad akrobatiken. Jag hittar ett citat på nätet av Micke Klingvall, lärare i fysisk teater på Teaterstudion i Stockholm ”Vanlig teater vill få publiken att fundera på vad som sägs. (-) I fysiks teater vill vi inte att publiken ska fundera så mycket. Istället vill vi få publiken att känna saker”.

Dead dogs don´t bark är en historia som inte är särskilt komplicerad. En hund dör och startar en serie bisarra händelser som huvudkaraktärerna löser på bisarra sätt. Det är underhållande och lockar till många skratt. Ett skratt som ibland fastnar i halsen då utvecklingen egentligen är väldigt sorglig och jag kan inte låta bli att fundera över vad som gjort familjen så dysfunktionell. Så jag tycker inte att Micke Klingvalls analys stämmer. Över huvud taget har jag svårt att hitta en beskrivning av vad fysisk teater är som är tillräckligt komplett. Jag överlåter åt läsaren att gå och se, exempelvis Dead dogs don´t bark för att själv skaffa sig en uppfattning. Den uppvisar det som i min mening räknas till genren och är därtill riktigt bra trots att den kanske hade tjänat på att vara 20 minuter kortare. Det var som om alla möjligheter de hade att göra något fysiskt utifrån texten var uttömda efter en timme.

Kort drömfrekvens från pjäsen:

Riksteatern

Helena von Zweigbergk har skrivit romanen som Sanna Krepper och Christian Tomner har omarbetat för scen. Vi möter paret Mats och Anna vars äktenskap är på upphällning och i ett sista desperat försök tar sina barn och åker på semester till Sicilien för att försöka rädda vad som räddas kan. Ett omöjligt uppdrag verkar det då det äkta paret har svårt ”att tala ut” med varandra.

Scenografin är ett enkel men effektiv. Ett sluttande golv och höga väggar som för att verkligen visa instängdheten och nedförsbacken i relationen eller kanske den uppförsbacken de kämpar i. Det är Sanna Krepper själv och Anders Hambraeus som gestaltar paret och stundtals även barnen. Väldigt enkelt och effektivt även det.

Det är relationsångest som levereras med väldigt hög igenkänningsfaktor, speciellt om du en gång separerat. Kan tyckas väl schablonartade karaktärer med den lågaggressive tyste mannen och den hysteriskt överslätande kvinnan som söker bekräftelse. Det är framförallt Krappers Anna som äger scenen, det är hennes synvinkel vi får, på gott och på ont. Hon som vill att allt ska vara bra och som ständigt påpekar hur dålig hon är som mamma och Mats som tiger – och samtycker. Det utvecklar sig stundtals till en monolog där Krapper har fritt spelrum och Hambraeus fungera som ett bollplank eller som en tyst betraktare. Det märks att det är en bok som har dramatiserats där Annas tankar ska gestaltas via dialog, med oss i publiken. Men det är… effektivt. Jag vågar nästa inte använda ordet en gång till. Men det är så jag uppfattar det. Dramatiseringen är mycket lyckad. Det är effektivt gjort.

Två bra skådespelare som agerar, Krapper med oss som medagerande. Det är vi och hon mot resten av världen. Men så heter den ur vulkanens mun och det är den desperata Annas mun som det ryker ur.

….för Keith Richards verkar var en lång räcka av absurda händelser som försatt honom i situationer som han verkar helt oskyldig till. Sådana futtigheter som att det är olagligt att transportera knark över statsgränser eller ens att ha dem i sin ficka bekommer honom inte. Han är en rock´n roll-gud och då står man över sådana petitesser. Jag kan häpna över hans fullständigt naiva sätt att se på livet. Han har aldrig riktigt vuxit upp, det är alltid någon där och tar hand om honom oavsett vad han ställt till med. Guldkalven måste hållas vid liv.

Han raglar genom 70-talet i ett konstant rus orsakat av heroin, eller jonk som han kallar det. Att han och Anita Pallenberg fick behålla vårdnaden om sina barn kan bara bero på att de ständigt flyttade runt och att de omgav sig med personer i samma situation eller att de mer nyktra inte ville se det som ett problem. Deras yngsta dör i plötslig spädbarnsdöd när Keith är på turné. Han får reda på det precis innan han ska kliva på scen. Ja, han kliver utan tvekan på trots beskedet. Med på turnén är hans äldsta son Marlon, sju år gammal, som alltså just förlorat sin lillebror.

Marlon har tydligen lyckats rätt bra ändå här i livet, till sist, men hans kommentarer i boken andas samma sorglösa inställning som hans far har. Jag tror att ingen av dem egentligen vill erkänna att han tvingades bli vuxen allt för fort och stundtals agera som förmyndare för sin far istället för tvärtom. Pallenberg/Richards dotter Angela fick Richards mamma ta hand om.

Det är när jag läser sådant här som min respekt för Keith Richards försvinner ut genom samma dörr som respekten för Ozzy försvann. Vad är det med dessa musiker som prompt ska leva myten fullt ut, kosta vad det kosta vill. Hade de inte varit så famöst kända och rika hade de aldrig fått behålla vårdnaden om sin avkomma. Både Ozzy och Richards har samma inställning, två överåriga tonårspojkar som har noll koll om hur en förälder agerar och betalar stora pengar för att slippa vara en.

Boken är spök- eller kanske medförfattad av James Fox, en amerikansk journalist som känt Richards sen tidigt 70-tal. Inte lika skicklig som Ayres som hjälpte Ozzy med sin biografi. Den här är inte lika välskriven men släpper, precis som Ayres, lös Richards så att läsaren själv får skaffa sig en bild av legendaren. Det är han som står i centrum och hans liv som penetreras. Stones förekommer mer som den stomme texten slingrar sig runt, ständigt närvarande.

Andrew Loog Oldham får utrymme och ett erkännande för imagebyggandet, vilket innebar att Richards var sig själv. Men bilden av de farliga ynglingarna som en förälder helst inte såg att deras dotter kom hem med var metodiskt uppbyggd.

Ofta blir texten till ett försvarstal för någon känd händelse i en fjärran forntid som har valsat runt i pressen och byggt myten om honom. Richards ser till att vi får hans version och varje gång tänker jag att jag måste läsa några andra biografier för att få ett perspektiv. Men han är noga med att fortfarande framstå som den farlige med en revolver under huvudkudden eller med en hand på kniven. Vad som förekommer förvånansvärt sporadiskt är Bill Wyman, Mick Taylor, hans barn (generellt sett, Marlon får uppmärksamhet), hans senaste fru (Pallenberg får desto mer utrymme). Charlie Watts syns till då och då men det är antagligen för att Richards hyser sådan respekt för honom. Alla får säkert det utrymme de förtjänar i Richards värld.

Han har fått till en historia som aldrig blir tråkig men skam vore väl annars.