Max Pesos

På äventyr i verkligheten

Istiden

Kategori: Allmänt, Historia

Trots att det i dagens miljödebatt handlar om hur världen värms upp är vi sakta men säkert på väg mot en istid. Det vill säga om naturen får ha sitt naturliga kretslopp. Vi har i Norden genomgått ett antal istider där den sista avslutade för cirka 10 000 år sedan. Vi upplever alltså just nu en tid mellan två istider. Tiden fram till nu beskrivs alldeles ypperligt i miniserien Sagan om Sverige där vi får stenålder-bronsålder-järnålder beskrivet på ett mycket underhållande och pedagogiskt sätt. Eller Jonathan Lindströms utmärkta Sveriges långa historia i bokformat. Man inser att människans vandring på jorden inte varit särskilt lång. Senare kommer även en av mig länge emotsedd serie, även den på SVT, Historien om Sverige. Det finns alltså en mängd tillfällen att förkovra sig om just istiden och dess utbredning. Västernorrlands län är ett område som fortfarande hämtar sig från den senaste med landhöjningen i Höga Kusten som det mest flagranta beviset. Har ni någon gång vandrat i Skuleskogen eller besökt Naturum vid Skulebergets fot så känner ni redan till spåren som fortfarande syns.

Den kommer alltså att komma igen. I ett kosmiskt skede om typ en kvart, men ur ett mänskligt perspektiv får vi vänta 5–10 000 år innan vi märker det och då är det främst i fjällkedjan. Men om cirka 60 000 år kommer Stockholm att vara täckt av ett 2,5 kilometer tjockt istäcke. Även istiderna går i cykler med värmeperioder mellan gradvis allt kallare perioder. Bör väl påpekas att detta inte är något man med all säkerhet vet kommer att hända, forskare är som vanligt oense. Men ser forskarna bakåt i tiden är det så det sett ut under de årtusenden som gått så ett visst konsensus lär det finnas.

 
Att istiden återkommer beror på att jordens bana runt solen är elliptisk men varierar så att den ibland blir nästan rund (som typ nu). Det går i en cykel på 100 000 år. Även dess lutning varierar med en cykel på 21 000 år. Det blir alltså omväxlande kallt eller varmt med en regelbundenhet som varierar med flera mänskliga generationer emellan. Det märks knappt under bara en generation. Författaren Ursula K. Le Guin utgick från dessa fakta i en av sina romaner. Där invånarna på en planet lever under en period av nedisning. Det finns hopp, det går att anpassa sig.

Nu är ju mänskligheten lite klumpig. Den miljöförstörelse vi sysselsätter oss med daglig dags kan ändra på spelreglerna även om flera forskare menar att en ny istid kommer oavsett vad vi gör. De hänvisar till ovan redogjorda fluktuationer i planetens förhållande till solen. Möjligen kan dagens växthuseffekt förlänga värmeperioden men om golfströmmen påverkas kan det i stället skynda på förloppet. Om 125 000 år kommer vi dock ha återvänt till det klimat vi har i dag.

Det kan vara svårt att föreställa sig hur det vi har byggt upp plötsligt kommer att ligga under flera kilometer av is. Så tung att jordskorpan trycks ner. Vad gör det då inte med våra städer. Kanske trösterikt att det är främst de nordligaste delarna av vårt jordklot som drabbas. Nere på kontinenten kommer det fortfarande vara relativt isfritt. Alpernas glaciärer kommer att breda ut sig mer. Det blir permafrost och havsnivåerna kommer att sjunka. Vi nordbor kommer att få leva som klimatflyktingar. Hur världen ser ut under en istids klimax är ett mycket bra uppslag för en SF-roman. Hollywood har ju prövat, men kan väl knappast kalla det lyckat. Det krävs minst någon av Ursula K. Le Guins kaliber för att göra den inneboende dramatiken rättvis.

Förvaringen av utbränt kärnbränsle har ovanstående medtaget i sina kalkyler. Det kan vara värt att veta. Trycks jordskorpan ner kommer det kanske att påverka det inkapslade uranet som ska ligga på 500 meters djup. Uppstår det skador kan det frigöra radioaktivitet i sådan skala att området där det ska begravas (Östhammar) kanske blir helt obeboeligt. Man kan väl, antar jag, inte vara riktigt helt säker på vad som kan hända.

Soundtrack