Vårens nyckelord är ångvält
Kategori: Kulturellt, gudbevars.
Jag gillar serier och läser med nöje de tre serieskapare vars karaktärer och manus föreställningen är baserad på. Nina Hemmingsson, Nanna Johansson och Sara Granér. Elakt, surrealistiskt och en bra värdemätare på samhället. Ett konststycke att sätta ihop något, som ibland faktiskt påminner om en nummerrevy, av dessa tre.
Jag tycker inte att man har lyckats fullt ut. Visst är det stundtals riktigt roligt och skådespelarna har gett ytterligare liv till flera av karaktärerna. Men det är som om det bara blir floskler, en satir över det svenska samhället som blir allt för igenkännbar. Inte alls samma bett som serierna bjuder på.
Det är en innovativt imponerande scenografi som utnyttjas till bristningsgränsen. Snabba scen- och kostymbyten. Skådespelarna är skickliga, gör ett habilt hantverk. Men övergångarna mellan det absurt roliga och det öppet sårbara blir aldrig riktigt det där skrattet som ska fastna i halsen. Det känns inte balanserat och det kaos som det mynnar ut i blir stilrent, men inte vare sig underhållande eller tankeväckande. Jag vet inte vad Gustav Tegeby tänkt sig att jag ska ha med mig hem. Det finns flera röda trådar, men de blir bara ett stort garnnystan. Mina stickor duger inte för att få till en varm cardigan eller en tjusig sjal. Jag vet inte vad jag ska göra med det.
Är det bara en form av underhållning jag bjuds på tycker jag att man har underskattat de tre serietecknarna. Eller så har man underskattat svårigheten med att överföra ett bildmedium till ett annat. Går man från två till tredimensionellt borde jag alltså ha ytterligare en dimension att förundra mig över. Det har jag inte.
