Bekännelser
Kategori: Litteratur, Musik
Författare: Nina Hagen
Har hon döpt boken till Bekännelser som en pastisch till Augustinus självbiografi om sin ungdom och sin kristna tro? Att Nina Hagen är tokkristen hade jag ingen aning om. Men det är hon, så till den milda grad att de inblandade, Gud och hans avkomma, hyllas både här och där så ymnigt att boken borde ha stått på hyllan för väckelselitteratur. Nu fanns det ingen sådan där jag hittade den i en kuriosa-butik i Uppsala. Den stod bland de andra rockbiografierna. Ägaren hade kanske inte läst den.
Uppvuxen i Östtyskland med en mycket känd skådespelande moder (åtminstone i hemlandet, känd som Östtysklands Birgitte Bardot), Eva-Maria Hagen. Hennes pappa var manusförfattare (Hans Olivia-Hagen). Med en sådan känd moder var det ingen grå verklighet som upplevdes vilket kanske var det vanliga i det STASI-övervakade landet. Hon tillhörde en priviligierad elit. Pappan var inte lika uppskattad av staten. Föräldrarna var naturligtvis skilda. Barndomen ges rikligt utrymme i biografin.
Hagen uppskattar sin fader mycket, men har ett mer komplicerat förhållande till sin mor. Trots det säger hon att hon älskar henne, främst för att Jesus sett till att hon förlåter henne. Men med den typen av föräldrar plus moderns senare pojkvän Wolf Bierman finns det ingen annan väg än den artistiska. Den startar tidigt. Vilket allt verkar göra. Halleluja!
Kan knappast påstå att den är välskriven. Det ständiga hyllandet till Jesus och det långa avsnittet om hennes indiska sökande efter en ledargestalt i livet blir ibland så tradigt att jag hoppar över sjok av text. Så fruktansvärt ointressant. Jag rekommendera ingen att läsa den. Bekanta er hellre med henne via Spotify och Youtube.
Nina Hagens slog igenom 1978 med Nina Hagen Band. Ett band som i princip bestod av Lokomotive Kreuzberg, progressivt tyskt band plus henne som sångerska. De två plattor (finns inte på Spotify) som släpptes (den andra enbart på grund av kontraktsskäl) är skälet till att jag följt henne. Hon ses som en punkdrottning, men det har inget med hennes musik att göra. Mer med hennes attityd. Musikerna är otroligt skickliga, vilket väl alla tyska band sprungna ur det tidiga sjuttiotalet är. Experimentella och progressiva, en musikperiod som ligger mig varmt om hjärtat. Hos Nina blir musiken mer main stream utan att bli dålig. Progressiv Pop skulle man kunna kalla det. Ovan på det hennes röst. Den spelar liksom i en egen division. Under den tiden skapade hon sig ett namn på toppen och där har hon stannat med varierande framgång. Hennes bandkollegor gick vidare och skapade Spliff. Ett band som helt hängav sig åt main stream åt det mer menlösa hållet, men lyckades bli ett av Tysklands populäraste band någonsin. Hennes musikaliska utvecklingen beskrivs mer rapsodiskt eller inte alls, tyngdpunkten ligger på barndomen och hennes starka kristna tro.
Inte heller nämnvärt namndroppande trots att hon kunnat göra den listan lång med internationella musiker av toppkvalité. Det är främst kontinentala stjärnor, Udo Lindenberg, Herman Brood plus amrikansk-engelska Lene Lovich förstås, hennes sister in crime.
