The Break Up
Jag har sett en film med Jennifer Aniston och Vince Vaughn, beskriven som en komedi. The Break-up. Det är en komedi som de gamla grekerna skulle ha varit stolta över att visa upp. Den visar en skilsmässa som är allt annat än komisk. Den är tragisk, vilket de grekiska komedierna var i sina bästa stunder. Realistisk. Jag förväntade mig en kärlekskomedi av standardformuläret 1A. Men fick något helt annat. Riktiga människor i en livskris. Visserligen dragit till sin spets, men annars hade vi inte uppfattat det.
Två människor, som egentligen älskar varandra, går igenom en kris som var och vartannat hem går igenom. Resultatet är oftast skilsmässa. I en vanlig amerikansk film hade de naturligtvis försonats på slutet och fått varandra ändå. Men icke. Det är realistiskt to the bitter end.
Igenkänningsfaktorn är, om man gått igenom en skilsmässa, oerhört hög. Endast en gång under filmen fälls det tårar och det är Aniston som inte fått gensvar när hon sträckt ut sin hand i en försonande gest. Så är det i en skilsmässa. Man går runt nästan helt nollställd och de tårar man fäller är oftast inte sedda av omvärldens ögon. Man fäller dem i ensamhet när den brutala verkligheten står helt naken framför en.
Den brist på kommunikation i förhållandet som leder fram till skilsmässan tror jag är den vanligaste orsaken i gemen. Den stumma apatin, hatet, bitterheten som följer tror jag är den vanligaste orsaken till att vi inte kan reparera det havererade förhållandet. Den omöjliga vägen tillbaka tror jag de flesta slår in på.
Till och med deras sista möte i filmen är obehagligt realistisk. Tafatta, fulla av ord som inte sägs. Det är för sent.
Skilsmässor efter längre förhållanden är oerhört arbetsamma. Desto längre förhållande, desto svårare. Det kan ta flera år men man kommer faktiskt ut ur det som en bättre människa. Det är i alla fall vad jag tror. Det är så jag upplever det.
Men jag tror att man måste låta såren läka i lugn och ro. Att omedelbart ge sig in i ett nytt förhållande tror jag bara är ett sätt att skjuta upp lidandet.
Fast världen är full av människor som genomgått skilsmässor, så vad vet jag egentligen. Jag kan bara tala utifrån mina erfarenheter, säkert finns det andra människor med helt andra åsikter. But what the fuck. Är det inte det en blogg är till för. Att uttrycka ens egen specifika åsikt.
Länge leve IT-samhällets demokrati.
I alla händelser är detta en film som jag till min förvåning ger högsta betyg. Men man bör kanske ha genomgått en skilsmässa för att till fullo uppskatta den. Men de ibland helt bisarra bikaraktärerna är bara de värda en titt för er andra. Middagen med föräldrar och syskon inledningsvis är så absurd så att man börjar fundera vad det är man tittar på. Vaughns bäste kompis spelad av Jon Favreau (Monica Gellers ultimat fighting-boyfriend) är helt sanslös i sina allt mer bisarra råd. Vaughns bägge bröder är klockrena bägge två, eller Anistons excentriske chef. Det finns inte en roll som inte genomförs med bravur.
