Max Pesos

På äventyr i verkligheten

Om uppfostran

Kategori: Allmänt

Läser en storstadsbilaga som har temat ”att uppfostra barn”, vilket får mig att reflektera över hur jag, eller snarare vi, uppfostrade våra barn. Bägge är utflugna, om utflugen får vara ett relativt begrepp. En krönikör skriver ”I övrigt minns jag inte hur vi uppfostrade dem. Vi har mest älskat dem.” Det sammanfattar min egen bild av hur det var att leva i en kärnfamilj med ansvar för två barn. Tiden när barnen växte upp handlade mest om att se till att de hade det bra, att oroa sig, skjutsa till olika aktiviteter etc. etc. Jag vet inte ens om vi verkligen uppfostrade dem. Vi la oss själva åt sidan vilket kanske också är anledningen till att vi separerade efter 22 år tillsammans. Men det gick liksom inte att hejda den där omsorgen och kärleken man lade på barnen. Man bara gjorde det. Jag tror att vi i alla fall försökte leva upp till tesen att barn gör inte som man säger, de gör som man gör. Utan att vi kanske ens var medvetna om det.

Detsamma kan jag känna igen mig i att jag inte längre vill vara ordentlig. Jag vill också kunna ”typ dra till Amsterdam och flumma och skolka” när barnen inte längre bor hemma. Jag vill inte längre vara en förebild, jag vill göra vad jag vill. Men i eftertankens kranka blekhet gör jag i dag precis vad jag vill. Visst finns där oron över att det ska gå bra för barnen. Men det gör det, i stort. Jag kan åka till Amsterdam när jag vill. Jag är singel så jag behöver inte ens planera för det. Men är det lika roligt att åka dit som när jag var en ung och en mer eller mindre ouppfostrad slyngel?

Som separerad och barnfri är det som om jag inte riktigt vet vad jag ska göra av all den där friheten. Jag grottar istället ner mig i mina stora intressen, och trivs.

Eftersom jag arbetar som lärare på gymnasienivå finns fortfarande den där uppfostrande biten kvar. Jag kan inte göra vad som helst. Jag måste på något sätt framstå som en förebild vilket jag inte kan göra på något annat sätt än genom att vara mig själv. Dock kanske det inte är så bra att rumla om på stan en fredagskväll då risken att möta sina elever är påtaglig. Men jag har å andra sidan ingen lust med det, att rumla om alltså. Alkohol är grovt överskattat. De gånger jag under ett år är riktigt full kan räknas upp på ena handens fingrar och då blir det ändå några fingrar över.

Nej, man får vänja sig vid allt. Och säga som en tidigare chef alltid sa, gilla läget. Och det gör jag.