Två kulturella misslyckanden i Uppsala
Kategori: Allmänt, Kulturellt, gudbevars., Musik
Med litterära förlagor dessutom. Det smärtar.
Författaren Torhild Elisabet Sandberg hade fått ett infall när hon bevistade Gefle Metal Festival och såg en koppling mellan den hårda musiken och Stig Dagermans Tysk Höst. Reportagen som Dagerman skrev för Expressen 1946 från det fullständigt sönderbombade Tyskland vilka sedan gavs ut i bokform med sagda titel. Intressant koppling även om jag hade svårt att se den. Dagerman fick kritik för att inte nämna förintelsen och framställa tyskarna som offer. I övrigt en mycket hyllad bok. Stilbildande är ett av epiteten. De bilder han frammanar är en misär och pekar på var en del av de tidigare nazisterna tagit vägen. De satt bland annat i domstolar för att döma vem som varit nazist eller inte. Tyskarnas avsaknad av skuld, det resignerade hatet mot de allierade. Jag läste om boken inför utställningen och ser en objektiv text som visar hur det är just då (1946). Hur ett land som förlorat ser ut.
Detta kopplades ihop med bland annat Watain (ett uppsalaband) som med jämna mellanrum valsar runt i medierna för att vara pro-nazister, judehatare (”go fuck your jewish god” är en låttitel). De förklarar sig mest med att de hatar allt och alla och nazister inte är något undantag. Tipsar igen om Blod, Eld, Död för en fullödig inblick i allt vad svensk metall heter.
Visst låter det intressant? Men det var det inte. Utställningen påminde om en redovisning på gymnasienivå och ett navelskådande om varför just Sandberg tyckte det var intressant. Hade gärna satt mig ner och åhört ett föredrag om hur hennes tankar gått.
Timbuktu är bra. Det är det ingen tvekan om. Bra musik och hans ”En droppe midnatt” är en rätt fantastisk variant av självbiografi där det viktigaste är att förstå sig själv och sin omgivning. Gräva upp sina rötter. Visst borde det bli rätt bra på scen, tänkte jag. Vad kan han göra med det materialet?
Platt intet visade det sig. Den allestädes närvarande dottern som inte läst boken var lika förvånad som jag. Hon ansåg att berättardelen var bra, att musiken störde. Jag håller med, men eftersom jag redan läst boken saknade jag också någon form av mervärde till texten. Visserligen var det stundtals dialog som tillförde något nytt. Men ärligt talat satt jag stundtals och tänkte på helt andra saker. Det var ohemult tråkigt. Lyckligtvis tyckte inte resten av publiken det. Stående ovationer gjorde att undertecknad och den allestädes närvarande dottern ifrågasatte vår kulturella pondus. Har vi någon över huvud taget?
Ska väl tillägga att Upplandsmuséet och slottets redovisning av stadens egna konstsamling skänkte ett förlåtande skimmer över missbelåtenheten. Även om Lena Cronqvist fortfarande skrämmer mig.
