Blod Eld Död
Kategori: Litteratur, Musik
Författare: Ika Johannesson, Jon Jefferson Klingberg
Trash-, death-, black-, etc etc-metal är väl inget jag går igång på direkt. Jag har redan avhandlat lite om ämnet på annat håll. Däremot är jag väldigt intresserad av musikhistoria och då är den här boken en liten guldgruva. Punkens inverkan på 1900-talets senare del går inte att underskatta. Både musikaliskt, politiskt och estetiskt. Jag vet inte hur många band det är som talar om hur viktig Sex Pistols varit för deras utveckling och viljan att spela ännu snabbare, ännu hårdare springer direkt ur punkens sätt att hantera sina instrument. Lika många påpekar hur viktiga Kiss var. Det har jag däremot svårare att förstå, åtminstone rent musikaliskt (andra klassens hårdrock) men det estetiska har de tagit till nivåer som olika metal-banden förfinat in i absurdum via en uppdelning i allt mer aparta genrer.
Jag åhörde tidigare under hösten de två författarna samtala om boken. Deras tanke var från början att göra en bok likt "Please kill me" (fantastiskt bra bok) men gjorde istället en rak reportagebok. Det underlättar för mig som läsare då jag inte är lika bekant med genren. Lättare att förstå vad det är som driver dessa unga män (som i takt med tiden blir något äldre) i deras värld som verkar full av pompösa texter, snabba riff och behovet att chocka. Det senare tar sig väldigt märkliga uttryck, i min värld. Men det finns också en ekonomisk sida trots att de likt punken säger sig skita i den. När en bandkompis först tar bilder på en död kollega innan han ringer ambulans är det mest flagranta. Bilden hamnar senare som omslag på en skiva av en annan verksam inom genren. Eller den mystik som omger enmansbandet Bathory vilket kan ses som ett marknadsföringstrick. Johannesson och Klingberg tar däremot inte ställning, de rapporterar och lämnar bedömningen till mig som läsare. Boken är ett lysande journalistiskt arbete.
När man läser om de män som rör sig i de här kretsarna är det inte svårt att associera till högerextremism och näthat. Man får en känsla av att de är besläktade och mycket riktigt har det naturligtvis knoppat av sig till en högerextrem genre "Nationalsocialistisk black metal" vilka flera av företrädarna för den tidiga Black Metal verkar ha anslutit sig till. Varg Vikernes är väl det mest kända ansiktet. Dömd för mord av en bandkollega och även för mordbrand (norska stavkyrkor). Det är nog lätt att skratta åt eländet, men det fastnar i halsen när man påminns om vad som hände på Utöya. Det är samma förvirrade ideologi. Författarna talade också om hur de upplevde flera av sina intervjuoffer som farliga och oberäkneliga. Avsnittet som behandlar ämnet i boken var det också svårt att få musiker att ställa upp i. De flesta verkar ta avstånd från tidigare uttalanden eller exponerande av pro-nazistiska symboler. Det finns en aningslöshet hos dessa musiker. De är inte riktigt insatta i vad som händer när man provocerar och blir förvånad över inställda spelningar eller utebliven exponering i musikpressen.
De verkar framförallt sakna humor de här satanistiska rockmusikerna och deras fans. Möjligen kan det uppfattas som roligt om det inbegriper någon morbid anspelning på någon död tidigare sektmedlem eller mot någon som inte kan anses vara true. Jag kan inte annat än häpna över de extrema excesser det uttrycker sig i. Det är i paritet med den extrema kristna högern eller samma tankesätt som verkar prägla islamsk extremism. För det är en väldigt introvert sekt som kärnan rör sig i och de båda författarna måste ha gjort ett ohemult arbete för att kunna nå ända in i de innersta kretsarna. Det förekommer att intervjuade inte vill uppge sitt riktiga namn. Ljusskyggt så det förslår. Men det är en rörelse som är svår att ta på riktigt allvar. De verkar ha stagnerat i ett pubertalt tänkande och det högtravande språket som kan ses på exempelvis Watains hemsida tror man först är ironiskt, men man inser eftersom att det är på fullaste allvar. Jag undrar om Sivert Öholm är underrättad.
Nu vill jag inte påstå att alla inom genren är så omogna som de framställs i boken. Möjligen är det dess svaghet. Författarna själva är goda exempel på att hardcorefans även kan leva och se ut på ett sätt som inte skrämmer livet ur små barn. Bekanta till mig är stora fan och de verkar införstådda med att det är en form av livsteater de praktiserar. Ett rollspel som kan pågå livet ut utan att möta sitt öde offrad på något altare i en nedbrunnen norsk stavkyrka. Reportagen verkar handla mest om dem som inte inser det och kan ställa hela genren i en ofördelaktig dager. Det kan jag uppleva som orättvist. Det är, i de flesta fall, duktiga musiker och efter att i flera veckor undersökt deras kvalité inser jag att de genremässigt överskrider flera gränser och kommer in i genrer som jag uppskattar betydligt mer, exempelvis den psykedeliska (vilket är en något suddig genre, det medges, inte så statisk som Jim DeRogatis i "Turn on your mind" vill göra gällande). Det är ett råd till alla som läser boken, lyssna igenom de band du inte hört riktigt ordentligt. Naturligtvis är det ett råd som fansen inte behöver följa då de säkert redan hört alla band, mer än vad jag kan föreställa mig. Men det finns mycket bra musik att upptäcka för oss icke frälsta. Eller ofrälse som de aktiva lorderna inom genren skulle tänkas kunna kalla mig.
Det finns ett kapitel som tar ner hela genren på en rent folklig nivå. Större delen utspelar sig på Tyrolen, en gammal folkpark, där festivalen Muskelrock huserar. Det blir en ömsint beskrivning av de åldrande hjältarna och de hängivna fansen. Över huvud taget är boken mycket välskriven - lättläst journalistisk text som aldrig sviktar i tempo.
Boken är utan tvekan en av de bästa reportageböcker inom musik jag läst.
Här kan man läsa en alldeles utmärkt och djuplodande artikel om Ultima Thule som visserligen inte hör till genren men kan vara intressant ändå.
