Var är Jane Eyre?
Kategori: Litteratur, SF
Författare: Jasper Fforde
Romanens protagonist, Torsdag Nesta, arbetar som litteraturpolis. Ett yrke inom den mer hemliga delen av brittiskt rättsväsende. Brotten består oftast av förfalskningar eller att bekämpa olika litterära gäng vars tolkningar av författare (speciellt Shakespeare) ibland leder till mord. De anställdas litteraturvetenskapliga skolning är så gedigen att jag skäms. Författaren är uppenbarligen någon som läser mycket och anser att litteraturens värde i vårt samhälle är omistlig.
Dock utvecklas brottslingarna. Man lär sig att kidnappa karaktärer vilket riskerar att litteratur av stort värde riskerar att helt degenereras. I den här parallella världen är det ett brott av stor dignitet. Något som bör straffas med de strängaste straff samhället kan komma på. Vår huvudkaraktär utvecklas till en actionspäckad figur som gärna använder sitt vapen för att stävja kriminaliteten vilket väcker en viss beundran hos hennes kollegor som inte har för vana att ens bära sina.
Likt Sherlock får Torsdag sin ärkefiende: Acheron Hades (nästan ingen har ett normalt namn). Berättelsen är hennes kamp mot honom. Samtidigt försöker ett multinationellt vapenföretag, Goliath Corporation, lägga krokben för henne. De är intresserade av att det fortfarande pågående Krimkriget (startade 1853) inte ska avslutas. Konsten att inträda i en roman kan gynna dem, de vill lägga vantarna på kunskapen.
Ramen blir en kriminalroman inom SF-genren. Stilen är absurd, tänk Dirk Gentley som med all säkerhet måste vara en stor inspiration. Fforde saknar dock Douglas Adams (eller Terry Pratchetts för den delen) litterära höjd utan att för den skull vara en sämre läsupplevelse. Språket är stundtals påvert, osäker om det beror på översättningen (Ia Lind).
En stillsam undran är om Fforde också är inspirerad av Flann O´Briens ”At Swim-To-Birds” (Sanningen är ett udda tal). Även där får litterära karaktärer liv. Att komma upp i O´Briens litterära höjd måste dock anses helt ogörligt. För någon.
Ett problem jag ofta har med SF är en viss inkonsekvens när det gäller att skapa ett trovärdigt samhälle. Man bör inte tillföra händelser eller företeelser som bryter den överenskommelse som görs mellan författare och läsare. Inte ens Philip K Dick eller Asimov klarar alltid den balansgången. Jag må vara överkänslig, Fforde nämner nedanstående endast i en bisats. Men den bisatsen är ack så viktig.
Logiskt sett. Krimkriget har pågått i över 100 år. Ryssland har inte haft någon revolution, där styr fortfarande en Tsar. Trots det verkar andra världskriget ändå ha genomförts, vilket logiskt sett innebär att första världskriget också genomförts. Hur skulle första världskriget förlöpt om Ryssland och England redan låg i krig med varandra? Den intresserade får själv googla förutsättningarna via de olika allianser som ledde till fullt krig. Ryssar och engelsmän borde ha varit fiender istället för allierade, någon rysk revolution har inte ägt rum. Hur har då kriget förlöpt?
Utgången av första världskriget är förutsättningen för det andra. Det går alltså inte ihop.
Att vara intresserad av historia kan förstöra vilken läsupplevelse som helst. Även om historien utspelar sig i en parallell verklighet går det inte att hantera den ologiskt. Då springer trovärdigheten iväg och man börjar tvivla på andra delar i berättelsen.
Till författarens försvar bör nämnas att han droppar bilder av romanens samhälle vilket gör att man kan ana att den värld som historien utspelar sig i inte kan jämföras med vår. Exempelvis verkar bananer inte vara en känd frukt, Winston Churchill har inte varit premiärminister, etc. Bärande för berättelsen är också den socialistiska republiken Wales. Som läsare bör man lägga eventuella dubier och förutfattade meningar åt sidan. Kännetecknade för surrealistiska romaner som undertecknad är särskilt svag för.
