Max Pesos

På äventyr i verkligheten

Resa genom ensamheten. Svart blogg och det ljuva livet.

Kategori: Litteratur, Musik

Författare: Plura Jonsson

Lebemannen Plura berättar om sitt liv i ett ostrukturerat försök att få ordning på sina tankar och kanske sitt livspussel. Funkar så där, framförallt för att han inte verkar vilja ha någon ordning. Det är bohemen som lever ut sin passion utan att fundera över morgondagen. Den kommer ju ändå, honom förutan. Han finner ett oförblommat nöje i att skriva och här får han leva ut den glädjen utan att känna någon press. Det strömmar fram. På ett rätt nöjsamt sätt. Han blandar minnen med blogginlägg från sin svarta blogg (det senare med ett väldigt tydligt nu). Blogginläggen minner mig om Ulf Lundells Jack. Om jag inte missminner mig innehöll den också en del dagboksanteckningar (För yngre läsare, dagbok är en analog blogg, man använder papper och penna. Jag vet, helt stört).

Jag har tidigare prisat ”Diary of a rock´n roll star” som den ultimata rockbiografin. Plura saknar strukturen, men de påminner om varandra. Berättarglädjen slår igenom, de skiter i om någon läser vad de skrivit.

Eldkvarn är inte riktigt min tekopp. Har aldrig varit. Dock en institution i svenskt musikliv. Jag minns när jag på tidigt 80-tal diskuterade bandet med någon (från typ Ramsele) med ett lika stort musikintresse som jag. Ingen av oss förstod riktigt storheten med dem. Vilket jag inte gör än idag. Men de har inte gått mig helt obemärkt förbi. Trots att jag anser Pluras sånginsatser stundtals rent undermåliga. Men rockvärlden vimlar av halvdana sångare. För rättvisans skull bör man kanske påpeka att sånginsatsen inte tilltalar mig, men den tilltalar uppenbarligen ett antal andra individer. Vilket är tur. Plura är värd det.

Faller väl inte i ren hänförelse över språket, men det är lite av charmen. Som jag sa tidigare, Plura öppnar alla portar och låter allt komma ut. Mat, sex, alkohol och droger med en självdistans som man knappast är van inom genren. Han väjer inte för att kritisera sig själv som en rätt självupptagen man. Utan att be om ursäkt. Det går inte att ändra på det förflutna. Man får ta det som en man. För visst utövar han samma maskulina tänkesätt som präglar hans generation (tänk Lundell). Men jag hör själv till samma generation (visserligen på gränsen) och den där mentaliteten att svälja förtreten och gå vidare känner jag igen. Likväl som stockholmsminnen, vi bodde där bägge två under det dimmiga sjuttiotalet. Känslan att vara en landsortsgrabb. Men sådant ruskar man av sig och trampar vidare på den där krokiga stigen som vi kallar livet.

Soundtrack

 

Kommentera inlägget här: