Max Pesos

Mott the Hoople hade under det tidiga sjuttiotalet en kort men rätt framgångsrik karriär. De slog igenom med en Bowieproduktion, All the young Dudes, som han både skrev och producerade åt dem 1972. Mott var inga duvungar. De hade spelat ihop sen 1969 men hade inte lyckats slå igenom. När Bowie trädde in på scenen hade de redan gjort 4 skivor och hade turnerat i USA och Europa. Bowie var ett fan.

Plattan (All the young Dudes) sålde hyfsat och singeln var en smärre succé hemma i England. Promotionturné till USA naturligtvis, en fem-veckors turné under nov-dec. Ian Hunter, bandets sångare, skrev dagbok under hela turnén och gav sen ut den under titeln ”Diary of a Rock´n Roll star”. Boken har ofta betraktats som den bästa rockbok som någonsin skrivits. Den har med tiden uppnått kultstatus.

Det är verkligen en dagbok. Hunter skriver när han har tid, på flyplatser, i väntan på soundcheck, i limousinen på väg till spelningar. Han betraktar och berättar utan något filter. Det finns något kapitel som ter sig rätt obegripligt men som förklaras dagen efter med att han var full. Det känns äkta ut i fingerspetsarna. Han är dessutom en rätt underhållande författare med ett bra språk, han krånglar inte till det och titeln får eftersom en ironisk klang.

Hunter är ingen ungdom. Han är 33 år och far till två barn och har turnerat och spelat i olika band sen sent 50-tal. Det är en nykter skildring av arbetet som rockstjärna. Visst finns det fester och droger men bandets fäbless för att uppsöka pantbanker och inhandla gitarrer är den syssla som överskuggar allt. Hunter delger oss också dessa besök som om läsarna är lika införstådda med vikten av denna fritidssysselsättning. Synnerligen underhållande och jag blir till sist lika glad som de när de hittar något exklusivt instrument till ett fyndpris. Just fyndpriset är viktigt. Det är inga miljonärer som möter läsarna. Det är hårt arbetande musiker som hoppas på en julbonus om den sista konserten är utsåld. Det är kompisar som lånar pengar av varandra när det inte räcker och som vid behov får vända sig till sin manager.

Det är befriande att läsa en sådan här redogörelse och slippa alla droger och groupies. Rockmyten plockas isär bit för bit och kvar står en människa som, precis som du och jag, arbetar för att överleva. Till och med möten med andra rockstjärnor avdramatiseras, ja utom när Hunter full som ett ägg försöker ta sig in till The King i Memphis. Fast särskilt dramatiskt är det faktiskt inte. Hunter har också skildrat livet som rockstjärna i den rätt hyfsade All the way to Memphis. Mott the Hoople var ett hyfsat band med en hyfsad karriär.

Rock´n Roll Queen visar dem i sitt esse innan det stora genombrottet.