Rotvälta
Kategori: Litteratur
Författare: Tove Alsterdal
Det tycks mig som att författaren använder sig av så många markörer i Ådalen att det ska leda till guidade turer runt landskapet likt Lars Ahlins Sundsvall. Där markeras med upplysande skyltar om vilken betydelse platsen har i Ahlins författarskap eller i någon av hans romaner. Alsterdals miljöbeskrivningar är detaljrika för en inföding, jag vet alltid exakt var hon är. Hon låter brotten ske på norra sidan om älven (jag vet att jag skrivit att det är en fjord, men det finns ingen i Ådalen som kallar det annat än älven eller ån, undertecknad inräknad). I Marieberg och Strinnefjärden. Gamla sågverkssamhällen där slyn numera växer i de kvarlämnade ruinerna av en industriepok som också efterlämnat gifter som ligger i älven eller i jordlagren, vars sanering är så komplexa och dyra att ingen vågar röra i det. Förhoppningsvis kommer det ha försvunnit om tusen år, men även det är tveksamt. Gifttunnorna i Sundsvall, Kramforsvikens djup och ytorna runt Kramforsfabriken där ingen egentligen vet vad som dväljs, är bara två av exemplen. Romanens titel och dess betydelse för en av karaktärerna är en lysande liknelse för vad som kan hända. Författaren nämner miljöhotet endast i bisatser, men jag tycker att det är rätt klart vad hon tycker om det.
Jag var skeptisk inledningsvis. Ytterligare en kriminalare där karaktärerna är viktigare än brottet. Det finns en uppsjö av dem i svensk litteratur. Men den här handlade om min hembygd, vilket automatiskt sätter den på min att-läsa-lista. Alsterdal har inte bara i miljöskildringarna, de ändlösa resterna av kajer, den täta slyn, den oändliga skogen utan också i beskrivningen av människorna som befolkar området, träffat så oerhört rätt. Hon är inte ens från Ådalen, hon äger tydligen ett sommarhus i Marieberg. Men det krävs kanske någon utifrån för att så korrekt beskriva den plats jag växte upp på. Hennes naturliga inlemmande av den, för en utomstående kanske främmande, rika förekomsten av svordomar i språket.
Huvudkaraktären polisen Eira Sjödin brottas med lojaliteten till sin hembygd och hennes ansvar i att utreda ett brott. Småkriminella har ofta en faster som är vän med ens egen moster. Alla känner alla, risken att dra på sig samhällets ogillande är överhängande. Det är svårt att veta vem som det är okey att bura in. Det finns alltid någon som misstycker. Ett avsnitt där Eira besöker en nagelsalong beskriver den balansgången.
Brottet som hon är satt att lösa har inget av spänning i sig. Det är vardagsarbete för polisen. Det kalla brott som återuppväcks har däremot allt som kan krävas av en kriminalroman. Därtill skrivet på en mycket kompetent prosa. Allt sammantaget gjorde mig en aning lycklig, jag ser för ovanlighetens skull fram mot att det eventuellt blir en serie.
