Max Pesos

Under senare delen av 90-talet arbetade jag med ett projekt och fick då lära mig av auktoriteter inom området att Ångermanälven mynnar ut vid Hammarsbron, Sandslån. Den ordinäre Kramforsbon betraktar vattnet utanför staden som "älven", men det är alltså en vik, på äldre kartor benämnd Angermanviken. Inte bara en vik, dessutom den enda fjorden på Sveriges östkust! Definitionen på fjord är klacken (vid Svanö 10 m), dess djup (ner till 90-100 m) samt det bräckta vattnet (som finns ända upp till Hammarsbron). Jag har sen dess försökt benämna vattnet utanför Kramfors som "Angermanviken", men det blir likt förbannat "älven" när jag öppnar munnen.

Detsamma gäller begreppet Ådalen. Den geografiskt rätta platsen är älvdalen ovanför Sollefteå. Pelle Molins Ådalen. Nu är det ett begrepp som inte undgått diskussion. Många menar att Ådalen är ett koncept som Molin använde och att det egentligen kan appliceras på ett bondesamhälle var som helst, bara det ligger intill en älv. Man menar då också att det är därför Ådalen kom att användas som benämning av Ångermanälvens mynning. Där låg en tät samling bondbyar som senare kom att kallas Gudmundrå för att senare övergå till Kramfors Municipalsamhälle. Händelserna 1931, skotten i Lunde, gav så älvmynningen i princip ensamrätt till att kalla sig Ådalen.

Det Röda Ådalen blev synonymt med skogsindustrin vid älvmynningen. Det var stockkonservativa Stockholmstidningen som myntade uttrycket, med ett visst förakt. Industriledarna i området var inte alls förtjusta, det kunde vara till men för affärerna. Det lokala proletariatet sträckte dock på sig.

Det är rätt intressant hur begrepp och namn kan förskjutas eller förvanskas genom åren. Utan att någon egentligen gör det medvetet. Det är som den där genvägen som alltid syns som en stig på en gräsmatta, intill en alldeles utmärkt grusgång. Det går inte att tala om för människor att här ska ni gå, folk gör som folk vill och jag finner en viss fascination i att folkviljan skapar sin egen verklighet, här och nu.