Alla kan inte älska alla här i världen
SVT play visar en dokumentär för tillfället, om Hellacopters. Ett habilt rockband som faktiskt inte är något mer än det. Dave Grohl är en av deras största fans, vilket är helt naturligt. En lika förutsägbar, men dock habil, rockstjärna. De vet hur man spelar Rock´n Roll, hur man uppträder på scen och hur man ska se ut. Oerhört mycket yta som inte speglar något annat än en rockmyt som media gärna håller vid liv och som gör att den multinationella musikindustrin kan fortsätta att generera inkomster till både slott och förhoppningsvis koja.
SVT play visar samtidigt en serie om den norska Black Metal-scenen. En genre som verkade kämpa mot det kommersiella in absurdum. Ett mörkt broderskap som inte släpper in vem som helst vars musik kräver en oerhörd mängd tålamod att förstå. Jag gör det inte. Men jag förstår deras strävan att skapa något som aldrig hörts förut. Till skillnad från deras musikkolleger i Hellacopters som harvar på i en redan uppgrävd rockmylla. Men det är ett jobb förstås, något som vem som helst kan identifiera sig med. Att identifiera sig med den aggressiva musiken i den identitetstörstande growlande avgrund som Black Metal erbjuder är nog betydligt svårare. De drar gärna till sig de redan utstötta, de som även hittar sin hemvist ute på den extrema högerkanten eller i incelkretsar (läs gärna om rädslan hos författarna till Blod Eld och Död). Bland annat, måste kanske sägas. En fanbase som inte är förlåtande och där utseende och rätt åsikt är av extremt stor betydelse. Ungefär som punken när den var i sin linda.
Metall är inte riktigt min tekopp, alltid. Den kan, som alla genrer, stundtals komma med något riktigt bra. Men den strävar efter något konstnärligt och då blir den med automatik något intressant. Hellacopters ”I´m in the band” (skapad av kompetenta Kärnfilm) tillsammans med deras medverkan i På Spåret ger en massiv PR och försöker skapa en kult tillräckligt för att sälja merchandise, eventuellt komma ut med en ny skiva (vinyl naturligtvis) och fortsätta turnera. Bara ytterligare ett tecken på hur musikindustrin fungerar med sina förgreningar in i media. Inget fel i det. Det är så det fungerar i en marknadsekonomi. Ett ord som jag tror de största die-hard-fansen inom Black Metal nog aldrig förknippat med musik. För mig spelar det ingen större roll, de är och förblir ett mediokert rock-band som likt alla andra musiker har rätt att tjäna sitt uppehälle. Det finns en marknad.
Apropå På Spåret. Franska Trion är ett av de mer spännande banden, om än inte nytt, som även de fick en chans hos de frågvisa herrarna. Fantastisk musik som lider av en sånginsats som jag har svårt att beskriva. Den stör mig så till den milda grad att jag har svårt att lyssna på dem. Tänk om de hade en kvinnlig vokalist, tänk Monica Zetterlund.
Historien om norsk black metal är betydligt bättre producerad (av NRK) och har en inte lika förtjust approach som sina kolleger på Kärnfilm. Det förra är en renodlad dokumentär, det senare mer ett PR-trick.
