Max Pesos

På äventyr i verkligheten

Ni måste flytta på er

Kategori: Litteratur, Musik

Författare: Annah Björk

Inledande kapitel sätter stämningen för hela boken. Zara Larsson träffas av den amerikanska musikindustrin med full kraft. Den är maskulin i dess mest obscena form. Man tänker att värre än så här kan det inte bli, men det blir det.

Det är stycken brutna ur kvinnliga musikers verklighet. Det är inte bara män med uppenbar makt som ställer hinder i vägen, även manliga ljudtekniker sällar sig till den illustra skaran. Det Kathleen Hanna (Bikini Kills) utsätts för under en konsert är fullständigt vidrigt.

Så håller det på sida upp och sida ner. Stundtals tvingar jag mig till att läsa vidare. Jag måste. Det är dessa kvinnliga artister värda. Samtidigt skäms jag. Jag är ytterligare en representant för den generation män som utan att veta om det bidragit till förtrycket. Man får ta en stund och granska sig själv, det är enbart nyttigt.

Det är föredömligt rappt och precist skrivet. Osentimentalt. Formen med korta avsnitt som hakar i varandra ger texten ett bra flyt. Den ger andningshål. Allt är inte heller elände. Det finns hopp. Kvinnor som försöker slå sig fram som låtskrivare och producenter på sina egna villkor – och lyckas.

En stor del av boken utspelar sig i den amerikanska musikvärldens hjärta, Los Angeles. Vilket får mig att tro att det är platsen för de värsta excesserna. Rå amerikansk kapitalism möter unga kreativa kvinnor. Men jag antar att det är ett problem som går att hitta var man än i världen vänder sig.   

Jag har tidigare skrivit om en händelse i boken som drabbar Zara Larsson. Den ståndpunkten står jag fast vid, men det var nytt för mig att det var DN själv som drog igång den indignationskampanj som Larssons management sen använde till sin fördel.

Författaren driver också en Pod tillsammans med Lasse Anrell som man kan hitta på hennes hemsida/blogg. Jag lyssnade på ett avsnitt där de hävdar att rocken är nästan död (eller att det i alla fall var önskvärt) vilket enbart visar en brist i att omfamna den ström av musik som översköljer världen. Av resonemanget att döma handlar det mer om mainstreamrockens död, vilket antagligen inte är sant heller. Men Anrell har jag alltid haft svårt för. Definitionen av vad rock är borde kanske förtydligats något. Rockjournalistik finns det däremot gott om, om det är god rockjournalistik kan man dock diskutera. Till Björks försvar ska sägas att hon själv försvarar rocken i ett inlägg i anslutning till Podden.

Soundtrack

 

Kommentera inlägget här: