Känslan av död
Kategori: Litteratur
Författare: Elly Griffiths
Fjärde boken om arkeologen Ruth Galloway. Jag har redan tidigare skrivit om att romanernas mordhistoria blir till kuliss för utvecklande av allt mer invecklade relationer. Hos makarna Nelson har relationen gått in en fas av känslomässigt ställningskrig där Galloway hamnat både vid sidan om och mitt i. Cathbad har blivit känslomässigt inblandad med en av Nelsons underordnade poliser och är han som sin irländska föregångare kommer det antagligen att resultera i ett barn. Galloways kompis Shoah är gravid. Just det, det sker några mystiska dödsfall, mest som en ursäkt för att skriva om alla dessa relationer och de barn som verkar bli resultaten av dem.
Den här gången är det aboriginska ben och kvarlevorna av en biskop som gör att Galloway dras in. Men inget av detta har med något brott att göra. Folk dör visserligen, men brottet med stort B är en smugglingshärva där Nelsons underordnade får spela en större roll än vanligt. Faktiskt är det kriminella så skjutet i bakgrunden att ett familjetema får fullt spelutrymme. Ett tema jag får lite svårt att greppa. Griffith har hitintills låtit sina karaktärer följa sitt hjärta och därmed hamnat i säng med varandra lite som det hampat sig vilket resulterat i komplicerade relationer och i vissa fall barn. Äktenskapet ses inte som något heligt. Därför blir jag lite brydd när en hel bok ägnas åt (som jag ser det) äktenskapets helgd.
I centrum står en dysfunktionell överklassfamilj vars inbördes relationer, antar jag, ska stå som grundpelare för historien och reflektera huvudkaraktärernas relation. Men medlemmarna i överklassfamiljen är så slarvigt och konventionellt tecknad så det reflekterande stödet uteblir fullständigt. Jag blir bara förvirrad av dem. När det dessutom slutar med känslan så-levde-de-lyckliga-i-alla-sina-dar faller det sista av deras trovärdighet.
Det här är inte en engelsk deckare, det är mer ett experiment i hur Griffith ska utveckla sina karaktärer. Hon verkar dessutom fundera på att lämna deckargenren för att hänge sig åt relationsromaner med en touch av övernaturligt. Vi får se vartåt det leder. Men mina farhågor att författaren ska mäkta med att skapa intressanta deckarhistorier i det trånga dramaturgiska utrymme som en arkeolog i Norfolk erbjuder verkar redan besannas.
Jag kan också reflektera över att jag tidigare lite förvånat konstaterade att böckerna inte blivit TV-serie (vilket det fortfarande kan bli). De håller inte för en deckarserie av typen Lewis, Frost eller Lynley. Brottet är så sekundärt i böckerna att det utesluter en serie i den genren. Det skulle däremot kunna bli en utmärkt dramaserie.
