Max Pesos

De här engelsmännen kan verkligen konsten att göra deckare- och polisserier till en skön estetisk konst där man ofta blir tveksam till vad det egentligen handlar om. De spottar också ur sig dessa serier som om de inte sysslat med annat sen Sherlock Holmes uppfanns (nej, han finns inte på riktigt). "Tyst vittne", "Ett fall för Vera", "Inspector Lynley", "Kommissarie Morse" (som ynglat av sig till inte mindre än två spin-offs, "Lewis" & "Unge kommissarie Morse"), "Gentley", "Ett fall för Frost", för att då inte tala om den av svenskar så omhuldade "Midsummer murders", etc. etc. Mängden TV-serier är i paritet med mängden litteratur då många av dem har litterära förebilder.

Med tanke på hur många serier av den här typen som produceras i världen tycker jag att de engelska står i en klass för sig. De är allt från underhållning för stunden till mörka dramer där brottet nästan blir sekundärt. Fram för allt är det ett skådespeleri som man inte hittar någon annanstans. Engelska skådespelar rör sig obehindrat mellan olika serier och genrer utan att tappa trovärdighet. Senast var det obducenten i "Lewis", den trevlige snabbtänkte Dr Laura Hobson som dök upp som en utnyttjande bordellmamma i den utmärkta kortserien "Saknad men inte glömd". Jag köper förändringen trots att jag tillbringat flera år med henne som en förkämpe för det goda och alltid undrat om hon ska få till det med Lewis. De  förstår dessutom att använda sig av ett bra koncept för vad en sidekick är.

Svenska serier inom genren är ofta lite väl fyrkantiga och ofta uppbyggda som de amerikanska. Likadant med de danska. Det ska gärna vara snygga one-liners och lite action för att bryta av det enahanda tänkandet. Tyska, italienska och franska håller lite högre klass. Naturligtvis finns det undantag, precis som alla engelska deckare inte är av yppersta klass. Att få till ett manus som inte innehåller logiska luckor verkar vara hart när omöjligt. Engelsmännen håller det dock till ett minimum.

Soundtrack