Max Pesos

Oavsett vilken hjälte vi har i djungeln av TV-serier har hen alltid en sidekick. Ibland överskuggar nästan sidekicken vår hjälte och tar rollen som den vi egentligen vill följa. Amerikansk TV spottar för tillfället ur sig serier som hyllas ( i amerikanska medier, de svenska följer lydigt efter, du skall inga gudar hava jämte HBO). Eftersom jag anser att det är kulturimperialism det stora landet i väster bedriver, följer jag inte slaviskt dessa serier (Homeland, Sopranos, Dexter etc. etc.). Egentligen följer jag ingen serie som inte avslutas vid varje avsnitt och inte ens det är en säker avnämare vad gäller mitt TV-tittande. Dock har jag funnit ett visst intresse i House of Cards.

Men en god sidekick ska vara tillräckligt attraktiv för att tilldra sig uppmärksamheten utan att dra intresset från huvudpersonen. Sidekicken ska vara något att längta efter, som en dessert efter huvudmålet. Den där extra kryddan som gör att middagen höjer sig ett extra snäpp. Ursäkta förplägnadsmetaforerna, men de är så tacksamma.

Kommissarie Lewis har den absolut perfekta sidekicken i DS James Hathaway. Han tillför sin hjälte en arbetarklassmässig touch som inte har några problem med att arbeta med en akademiskt skolad teolog, dessutom i en akademisk miljö. Lewis blir den karaktär vi identifierar oss med (om vi nu inte är en akademiskt skolad teolog). Kort sagt vi älskar den lite tafflige Lewis ännu mer och blir lite smått imponerad när han vet att citatet som nyss sades kommer från Shakespeares Richard III. Trots allt har Lewis redan upplevt rollen som sidekick bredvid den legendariskt kulturelle Kommissarie Morse, han vet redan värdet av att vara en sidekick. Det absolut bästa är att vi som följt serien från Morse fram till Lewis vet var han lärt sig allt. Vi är mycket förnöjda med att rollerna är ombytta.

Så har vi Kommissarie Brass i CSI Las Vegas. Där är det, tvärtemot Hathaway, en arbetarklassgrabb som med vanligt jävlaranamma löser de hemskaste brott, efter att CSI gett alla förutsättningar, givetvis. Men det är Brass som går ner i skiten och med sitt goda hjärta kan skilja ut the bad guy från den som bara råkade vara på fel ställe vid fel tidpunkt. Han är jag, han vet att skilja rätt från fel och han kan dessutom visa sin solidaritet med poliskåren, trots att den stundtals är rutten, utan att vi tappar tron på honom. Är Brass inkopplad vet vi att det kommer att sluta med ett rättvist resultat, visserligen med en lite besviken, dock luttrad i människan svagheter,  lakonisk kommissarie. Hans New York-motsvarighet har alls inte samma pondus.

I House of Cards imponeras jag av Frank Underwoods sidekick: Doug. Han lyckas hålla jämna steg med sin chef och är obrottsligt lojal. Det senare kan naturligtvis ändras i den här typen av serier. Det är han som agerar bollplank i Underwoods konspirationer. Generalen och hans ordonnans som inte tvekar att skita ner sig. Men han lyfter huvudkaraktärens lyster, ser till att Kevin Spacey får allt ljus på sig.

En som jag tror har potential är Kommissarie Gentlys sidekick, Bacchus. Han har visat en naivitet som vi gärna identifierar oss med och han uppfostras kontinuerligt av den rättrogne Gently vars moral inte går att ifrågasättas. Gently är den riktigt maskuline mannen som inte bara erkänner sina mera mänskliga sidor, han ser dem som helt naturliga. Han är den perfekta pappan och Bacchus är hans tonårige son. Glöm inte respekten för de äldre när ni växer upp snorungar! Bacchus har potential att i framtiden bli lika framgångsrik som Lewis. Frigöra sig från sin nestor och bli en hel människa, med en egen TV-serie.

Den ultimata sidekicken är naturligtvis Dr Watson. Kommentar överflödig.