Norrlands svårmod
Kategori: Litteratur
Författare: Therése Söderlind
Söderlind talar till norrlänningen inom mig. Inte blir det mindre vemodigt när berättelsen utspelar sig i Höga Kusten där jag själv bott under tolv år. Jag känner igen karaktärerna som dricker kokkaffe och har ett gårdstun som kan påminna om ett skrotupplag. Husen, som har ett speciellt utseende i det ångermanländska kustlandskapet. Jaktens betydelse. Grusvägarna som bara tar slut. Skogen som tränger sig på. Tystnaden.
En norrlänning är stolt över sitt ursprung. Söderlind är inget undantag. Hon låter det komma fram hos flera av karaktärerna. Den låt-gå-mentalitet som jag inbillar mig att vi har i den norra landsändan, eller kanske är det bara här i Ångermanland. Det är inte så noga. Det fixar sig. Vilket det naturligtvis inte gör. Vissa saker fixar sig absolut inte oavsett hur länge man går runt och ruvar på dem i tystnad. Det är möjligen karaktärsdanande men det blir kanske inte den karaktär man förväntat sig. Det blir snarare en fåordig karg karikatyr av hur andra uppfattar oss. Tvär, i försvarsställning.
Berättelsen utspelar sig på flera tidsplan (precis som Vägen till Bålberget, men här inom en snävare tidsrymd). Anna växer upp på den Ångermanländska landsbygden med mamma, pappa och två äldre bröder. Det är en uppväxt präglad av skogen och jakt. Vapen är en naturlig del av livet. En dag går allt snett och det relativt sorglösa tar slut, skogen byts mot staden hos en moster i Härnösand. Annas tillvaro blir en ständig fråga om vad som hände de där dagarna när hemmet splittrades. En gåta hon tar med sig in i vuxenlivet och universitetsstudier i Stockholm. Alienerar sig mot resten av världen. Det är stundtals rätt deprimerande läsning, på ett norrländskt vemodigt sätt.
Söderlind är ojämn. Vissa delar är briljanta, andra delar som en transportsträcka. Kan också tycka att hon inte är riktigt konsekvent när det gäller karaktärsbeskrivningarna. Trovärdigheten får sig en törn på grund av denna brist. När jag slår igen boken har jag tappat allt intresse för alla karaktärer. Less is more, skulle jag nog råda henne om jag var förlagsredaktör.
Något att reflektera över är att Söderlind själv (enligt hennes dagboksblogg om Vägen till Bålberget) anser att bägge hennes böcker till viss del handlar om funderingar kring faderskap. Något jag alls inte kan se. Bägge romanerna är däremot full av egensinniga kvinnor som hävdar sin rätt. Män framställs snarare som villrådiga, med något undantag. Det är intressant att jag läser in något helt annat än vad författaren menat. Men, det är så konst ska vara.
Therése Söderlind är i alla händelser någon som jag med intresse kommer att följa. Hon kan hitta berättelser.
