Vägen till Bålberget
Kategori: Litteratur
Författare: Therése Söderlind
Jag har varit upp på Bålberget. Det ser numera ut som en grillplats och en stor sten med inskription minner om vad som en gång hände här. Men här dog flera av de kvinnor som Söderlind berättar om. För ingenting.
Berättelsen rör sig på flera tidsplan. Den tar sitt avstamp i ett Nyland från 1970-talet, som en lång prolog. Det handlar om otrohet vilket visar sig vara ett genomgående tema i släkten. Kanske till och med en förbannelse. Jacke har åter varit otrogen och hustrun har rymt fältet och lämnat honom med tonårsdottern. Han har svårt att hitta sin roll som pappa, som kanske de flesta män födda under trettiotalet hade. Tiderna blev så fort moderna och det som gällde när man själv var liten gällde inte längre. Han är dessutom uppvuxen utan far och den manliga förebilden är den något äldre kusinen. I ett försök att via släktforskning hitta sin far hjälper han sin dotter som gör ett skolarbete om häxbränningen. Men det är dotterns intresse för sina förfäder som leder oss vidare till berättelsen om Malin. Kvinnan som hela historien tvinnar sig runt. Hon som anklagades och fick sitta i fånghålan över en hel vinter. Som inte fick den hon älskade. Som lämnat något efter sig, ett litet arv.
Gestaltningen av det sena 1600-talet är ytterst levande. Sverige som stormakt. Malins pappa som deltagit i det stora trettioåriga kriget. Prästernas makt, svälten som bara låg några rågkorn bort. Vikten av en husmors kunnande och att få bli gift. Men det är samma småskurna sneda blickar på grannarna som idag. Samma otrohet och sexuella lust. Samma hemligheter som kan ta en generation att komma över eller att få vetskap om. Om man över huvud taget vill veta.
Söderlind måste fascineras av släktforskning. I tredje delen av boken får sökandet efter sina förfäder kanske lite för stort utrymme. Den nu vuxna tonårsdottern nystar vidare i sin släkt och snubblar över släktingar. Men hon är vilsen i tillvaron och försöker hitta en fast punkt.
Den fjärde och sista delen blir som en epilog. En gammal blind gubbe berättar för sina barnbarn om tiden när häxor brändes. Hans egen mor var ett av offren.
Allt berättat med ett mjukt ångermanländskt språk. Jag hade läst halva boken innan jag insåg att allt kanske inte var vad man kallar korrekt svenska. Som resten av Sverige ser det. För mig var det dock ren svenska. Den som pratas i de nedre delarna av Ångermanälven.
