Max Pesos

Att vara begåvad bortom allt förnuft, ger det den begåvade tillåtelse att bära sig åt hur som helst? Jag tänker på exempel som tagits upp tidigare i bloggen. Keith Richard och Ozzy Osborne. Är man bara tillräckligt begåvad har man personer i sin omgivning som inte bara begapar geniet utan också springer dess ärende, betalar dess räkningar. Omges ständigt av ett medialt mytiskt skimmer som späs på i artikel efter artikel och efter geniets död brukar det formligen explodera. Ödmjukhet är inte ett karaktärsdrag som odlas speciellt ofta av dessa genier.

Hunter S Thompson är en sådan karaktär. Hans texter har oftast bara relevans för den inhemska amerikanska befolkningen som vet vad Kentucky Derbyt är, eller som följer de amerikanska valen. Det är sällan de har någon relevans utanför USA`s gränser, ändå blir han en mytisk gestalt som beundras som revolutionär i Europa. Han älskade vapen, hans dagliga sprit- och drogintag får vilken rockstjärna som helst att framstå som relativt nykter. Han var notoriskt otrogen, ägnade mycket liten tid åt sitt barn. En människa med samma vanor men utan geniets begåvning, skyr vi som pesten.

I ärlighetens namn, hur många har någonsin läst en text av honom? Hur många har någonsin reflekterat över hans surrealistiska stil? Eller djupdykt i reportagen från de amerikanska valen och skapat sig en åsikt om hans stilistik. Eller är det så att åsikterna om hans storhet kommer från filmerna "Where the buffalo roams" eller "Fear and loathing in Las Vegas"? I USA vet man verkligen att odla sina myter ända tills kassaflödet sinar.

Läser också Fredrik Strages krönika om Leila K där Elliphant uttalar sig om den forna stjärnan. "Jag blir äcklad av att folk betraktar Leila K som en kultfigur samtidigt som hon portas i affärer. Visst hon skriker och gormar och snattar ibland. Men vafan....hon har gett oss så många bra klubbkvällar. Låt henne sno ett jävla schampo om hon vill det". Det avslöjar väl inget annat än att Elliphant tror att svenskar betraktar genier på samma sätt som amerikanerna gör och då försöker lurar oss att göra likadant. Finns begreppet kultfigur i Sverige annat än som ett ord, spritt via media inom den populärkulturella sfären. Den enda jag tycker uppnår den statusen är Thåström som verkligen omger sig med ett mytiskt skimmer. Men han verkar däremot vara en rätt ödmjuk person. Leila K blir bara obehaglig och personalen i en affär betraktar nog henne bara som den snattande individ hon är. De bekymrar sig föga om hon har varit viktig för svensk musikutveckling, eller om hon förgyllt Elliphants klubbkvällar. Hon får väl betala som alla andra och vill Elliphant sponsra hennes schampo är hon nog mer än välkommen.

Det är väl det lutheranska Sverige att göra rätt för sig som slår igenom. Eller kanske vårt behov av att vara jämlika. Många som stöter på patrull i denna svenskhet kallar det ofta för Jantelagen. Ett uttryck som myntades av en dansk författare som bodde i Norge och som används världen över. Alltså inte typiskt svenskt som svenska rättshaverister eller hybrisansatta artister ofta tror. Det är oftast de som pekar finger när det inte riktigt går som de tänkt sig.

Hunter S Thompson var en mycket begåvad skribent, har man någon gång läst honom vet man det. Vill man mytologisera honom får man göra det. Men vill man ingå i kulten runt honom bör det väl vara för det han åstadkommit, hans texter, inte för att han levde ett självförbrännande liv. Hans one-liners är faktiskt legendariska.

"When the going gets weird, the weird turn pro"