Jag är Ozzy
Kategori: Litteratur, Musik
Jag säger som flera recensenter redan sagt, hur har hans barn stått ut? Det är sida upp och sida ner fulla med anekdoter från olika tillfällen då han varit skitfull eller otroligt hög. Att han överlevt som artist måste bero på att hans utstrålning kan generera pengar och alldeles säkert på hans uppenbarligen geniala affärskvinna till fru. Hur hon har stått ut är en lika stor fråga, kärleken måste vara komplett blind i det här fallet. Den verkar i alla fall vara ömsesidig. Vilket par!
Jag minns när jag såg Black Sabbath för bara några år sedan. Det var ett gäng gubbar men det räckte med att höra Ozzys röst, innan han ens beträdde scenen, för att hela Globen skulle gå bananas. Jag rös lika mycket som när jag fick se Keith Richards live. Det är något speciellt med dessa rocklegender.
Ozzy är dyslektiker och av boken att döma väldigt oorganiserad så det är Chris Ayres som samlat, sorterat och skrivit ut Ozzys liv i ett behändigt pocketformat. Ayers har redan tidigare imponerat på mig och han gör det här igen. Ozzys alla ”vettu”, ”fattaru” är med, som om han pratade direkt till mig som läsare. Hela arbetarbakgrunden finns med utan att Ozzy på något sätt vill pråla med den. Men den finns med där hela tiden och något som ständigt återkommer är fadern, ”tänk om han sett mig nu”. Han upphör heller aldrig att förvånas över hur bra det har gått för honom även om hustrun Sharon får mycket cred. Men han inser att han har bidragit själv bara genom att vara Ozzy och leva den förödande rockmyten. Han väjer inte för att utlämna sig själv i de mest förödmjukande situationerna.
Vid ett tillfälle frågar hans son honom om han inte frågat sig själv om publiken till The Osbournes skrattar åt honom och inte med honom. Ozzy svarar att han inte bryr sig ”så länge de skrattar”. Och det verkar vara det pris han är villig att betala. Ozzy menar att det är så han har överlevt, men det kommer en reflektion över att priset även innebär att man skrattar åt hans son. Sonen blir mycket riktigt som sin far och får drogproblem. När Ozzy som en ansvarskännande far skäller ut honom och frågar ”vad har du nånsin önskat som du inte haft” svarar Jack ”En pappa”. Ett sådant svar skulle knocka vilken pappa som helst. Dock icke Ozzy. Kort reflektion över sakernas tillstånd sen tillbaka till den riktiga historien, den om Ozzy Osbourne.
Jag antar att det är ett av symtomen på ADHD som Ozzy har. Hyperaktiviteten ger han verkligen en bild av och med dessa ovanstående korta rader vill jag gärna tro att Ayers tar med för att visa på bristen av koncentration. Ty jag tror att det är tack vare Ayres som boken blir så läsvärd som den är. Det populärkulturella fenomenet Ozzy förklaras på mer än ett sätt.
Vill man ha en fullödig bild av Black Sabbath ska man kanske läsa How black was our sabbath. Den har en ömsintare ton. Den här historien berättas rakt journalistiskt utan att tappa fokus. Det är Ozzys liv rätt upp och ned. Vissa anekdoter kommer igen, men här från en annan vinkel. Det är ofta en Ozzy som slår ut med armarna och säger jag minns inte, jag var för full eller för hög. Som om han därmed fråntas allt ansvar.
Tony Iommi får sitt beröm som den suveräne riffuppfinnaren han var. Beundran för honom är stor ända tills Randy Rhoads träder in på scenen. Jag får känslan av att Ozzy vill vrida om den kniv som redan sitter i Iommi efter Ozzys solosuccé. Rhoads var en mycket skicklig gitarrist, men behöver inte ställa någon annan i skuggan vilket jag tycker verkar vara uppdraget här. Kanske något som endast jag läser in i texten. Men, jag tror att Ayres skicklighet som skribent inte ska underskattas.
Över huvud taget har Ozzy en något överslätande och överseende attityd till sina forna bandkollegor i den senare delen av boken. Som om han tycker synd om dem. Det klär honom inte. Dock tror jag inte att han är medveten om det själv. Precis som jag tror att han har svårt att ta in allt som sker runt omkring honom. Är det inte direkt kopplat till honom bryr han sig inte. Jag skulle tippa att hans allmänbildning inte är allt för stor. Han är ju bara en arbetargrabb från Birmingham. En sådan har ingen nytta av att veta mer än vad som behövs för att ta sig genom en dag i taget. Vilket bara är ytterligare ett försvar han har mot omvärlden.
Men det är ett stycke intressant litteratur inom genren rockbiografier som undertecknad är särskilt svag för.
