How black was our sabbath
Kategori: Litteratur, Musik
Arbetarklasslitteratur från Storbritannien. Ett gäng arbetargrabbar bildar ett band och gör succé. Sen drar de världen runt med sina arbetarklasskompisar på turné och säljer skivor så att det blir dubbla platina och guld över allt. Drogerna och framförallt Newcastle Brown Ale sliter på kropp och själ och bandet upplöses. Den historien har vi hört flera gånger ändå lyckas de två roadies (David Tangye & Graham Wright) som skrivit den här med att skapa en hemtrevlig känsla och vi får en skymt bakom kulisserna som inte bara innehåller droger, sex och rock´n roll. Mycket befriande. Den handlar framförallt om fyra vanliga grabbar som aldrig glömmer sin bakgrund.
Det är en bok som är fylld av små anekdoter och då sett från en helt annan vinkel. Det är inte bara bandets äventyr, det är lika mycket en liten hyllning till de grovarbetare som reser runt med dem och vad som händer dem. Anekdoterna tror jag ändå passar bättre att berättas på puben över en pint. Då blir de säkert betydligt roligare. I litteraturform tappar de något men är ändå rätt underhållande.
Den tar bara upp The Ozzy Years. Vilket egentligen är de viktigaste. Bandet själv verkar nöjd med biografin och det fattas bara annat. De finns inga sensationella avslöjanden. Drogerna finns där, sprickan mellan Ozzy och Iommi, festerna etc. Men det tar aldrig över som det ofta tenderar till i dessa rockbiografier.
Något jag fick lära mig var att det var Iommi och Geezer Butler som verkar ha skrivit de flesta låtarna. Men som gammal fan vet jag att det alltid varit hela gruppen som stått som upphovsmakare. Butler skrev texterna och jag har väl i min enfald trott att Ozzy gjort det. Boken tar i en kort passus upp att Ozzy var dyslektiker. Det är den där ömsintheten som gör boken så upplyftande. De har en respekt för dem de skriver om. Iommis bristande kreativitet tas upp som en av anledningarna till att det sprack. Han orkade inte komma med nya idéer hela tiden och Ozzy var inte nöjd med det han ändå lyckades skriva.
Men författarna lyckas hålla den där familjära känslan vid liv rakt igenom. Det är något så udda som en varm biografi om ett band som blev kända som satanister, trots att de försökte värja sig mot det i början.
