Livet
Kategori: Litteratur, Musik
….för Keith Richards verkar var en lång räcka av absurda händelser som försatt honom i situationer som han verkar helt oskyldig till. Sådana futtigheter som att det är olagligt att transportera knark över statsgränser eller ens att ha dem i sin ficka bekommer honom inte. Han är en rock´n roll-gud och då står man över sådana petitesser. Jag kan häpna över hans fullständigt naiva sätt att se på livet. Han har aldrig riktigt vuxit upp, det är alltid någon där och tar hand om honom oavsett vad han ställt till med. Guldkalven måste hållas vid liv.
Han raglar genom 70-talet i ett konstant rus orsakat av heroin, eller jonk som han kallar det. Att han och Anita Pallenberg fick behålla vårdnaden om sina barn kan bara bero på att de ständigt flyttade runt och att de omgav sig med personer i samma situation eller att de mer nyktra inte ville se det som ett problem. Deras yngsta dör i plötslig spädbarnsdöd när Keith är på turné. Han får reda på det precis innan han ska kliva på scen. Ja, han kliver utan tvekan på trots beskedet. Med på turnén är hans äldsta son Marlon, sju år gammal, som alltså just förlorat sin lillebror.
Marlon har tydligen lyckats rätt bra ändå här i livet, till sist, men hans kommentarer i boken andas samma sorglösa inställning som hans far har. Jag tror att ingen av dem egentligen vill erkänna att han tvingades bli vuxen allt för fort och stundtals agera som förmyndare för sin far istället för tvärtom. Pallenberg/Richards dotter Angela fick Richards mamma ta hand om.
Det är när jag läser sådant här som min respekt för Keith Richards försvinner ut genom samma dörr som respekten för Ozzy försvann. Vad är det med dessa musiker som prompt ska leva myten fullt ut, kosta vad det kosta vill. Hade de inte varit så famöst kända och rika hade de aldrig fått behålla vårdnaden om sin avkomma. Både Ozzy och Richards har samma inställning, två överåriga tonårspojkar som har noll koll om hur en förälder agerar och betalar stora pengar för att slippa vara en.
Boken är spök- eller kanske medförfattad av James Fox, en amerikansk journalist som känt Richards sen tidigt 70-tal. Inte lika skicklig som Ayres som hjälpte Ozzy med sin biografi. Den här är inte lika välskriven men släpper, precis som Ayres, lös Richards så att läsaren själv får skaffa sig en bild av legendaren. Det är han som står i centrum och hans liv som penetreras. Stones förekommer mer som den stomme texten slingrar sig runt, ständigt närvarande.
Andrew Loog Oldham får utrymme och ett erkännande för imagebyggandet, vilket innebar att Richards var sig själv. Men bilden av de farliga ynglingarna som en förälder helst inte såg att deras dotter kom hem med var metodiskt uppbyggd.
Ofta blir texten till ett försvarstal för någon känd händelse i en fjärran forntid som har valsat runt i pressen och byggt myten om honom. Richards ser till att vi får hans version och varje gång tänker jag att jag måste läsa några andra biografier för att få ett perspektiv. Men han är noga med att fortfarande framstå som den farlige med en revolver under huvudkudden eller med en hand på kniven. Vad som förekommer förvånansvärt sporadiskt är Bill Wyman, Mick Taylor, hans barn (generellt sett, Marlon får uppmärksamhet), hans senaste fru (Pallenberg får desto mer utrymme). Charlie Watts syns till då och då men det är antagligen för att Richards hyser sådan respekt för honom. Alla får säkert det utrymme de förtjänar i Richards värld.
Han har fått till en historia som aldrig blir tråkig men skam vore väl annars.
