Ex
Kategori: Kulturellt, gudbevars.
Riksteatern har skickat ut ett stycke teater av den ytterst prisade tyska dramatikern Marius von Mayenburg. Han står för både manus och regi, skriven för riksteatern. Har hänt tidigare att internationella storheter skrivit för svensk scen, Lång dags färd mot natt av Eugen O´Neill är väl det kändaste exemplet.
Ett klassdrama där de utbildade övertagit den adliga synen på pöbeln, som är i princip alla andra som inte har läst minst 300 poäng på universitet och kommit ut på andra sidan med ett, enligt dem själva, samhällsbyggande perspektiv som övertrumfar allt.
Exet representerar den outbildade underklassen eller kanske den liberala outbildade klassen. Läkaren och arkitekten är den utbildade överklassen. De som vet, som kan analysera något ut och in och anser sig ha tolkningsrätt på världen och hur den fungerar. Slänger sig med referenser som inte ens alla välutbildade känner till. Inhägnar sitt revir, vi som vet. Von Mayenburg verkar stundtals hysa ett stort förakt för dem. Men han visar inte heller något medkännande med den outbildade underklassen, de som inget förstår. Inte kan sätta saker och ting i sitt rätta perspektiv, som tror på new age, konspirationsteorier och att guldfiskar har ett medvetande som sträcker sig utanför den lilla glasskål de simmar runt i. En perfekt bild av bägge klasserna för övrigt, om man delar den åsikten. Det var som att han inte kunde låta bli den referensen.
Senare delen av pjäsen domineras av två monologer. En av läkaren, den försmådde hustrun och en av arkitekten, mannen som dominerar samhället. Han har haft den otur det innebär att skaffa barn. Han begrep inte att om man inte har en hemmavarande hustru utan ambitioner går karriären i stå, enligt honom. Men framför allt går sexlivet i stå. En man slutar då att fungera. Hans lösning att utnyttja sitt ex som tillfällig älskarinna, en gång om året, faller inte så väl ut hos henne. Hon är en människa med tanke om ett eget liv.
Von Mayenburg sticker in sin välslipade kniv i oss efter att ha inledningsvis ha roat oss på ett alldeles förträffligt sätt. Vi har skrattat. Men när han vrider perspektivet och visar upp en spegelbild av oss, är det inte längre lika roligt. Publiken, de som ser till att han kan fortsätta sitt värv, består av den klass som är utbildad, men kanske inte tillräckligt. Fördomsfullt, efter ett liv med otaliga teaterbesök, vet jag att majoriteten av oss besökaren har en utbildning som minst når upp till 180 poäng, alltså inte tillräckligt för att utveckla ett samhälle, men väl att bära det på våra axlar. Tjänstemän, mellanchefer men en stor avsaknad av arbetarklass, människor som arbetar med sina händer. Möjligen finns det entreprenörer med egna företag, som förlöjligas på scenen. Ärligt talat tror jag ingen riktigt kommer ut helt oskadd efter den här pjäsen. Men mest skadade är mannen som tror att hans vision är den rätta och att allt annat bör bombas bort. Att uteblivet sex är den huvudsakliga orsaken till att han inte får ut hela sin potential. Vilket helt förklarar den omskrivne kulturmannens agerande.
Den enda som verkar komma ut någorlunda oskadd är läkarhustrun. Hon behåller sin status och förstärker den dessutom eftersom hon sticker hål på mannens uppblåsta ego och förvisar sin konkurrent till gatan. Men särskilt bra mår man inte av det.
