Renegater
Kategori: Litteratur
Författare: Klas Östergren
Jaget i romanen står inledningsvis och blickar ut över det flacka skånska landskapet då en person uppenbarar sig i fjärran. Det är Henry Morgan. En karaktär från jagets historia. Inte någon som jaget precis vill träffa igen. Morgan har varit central gestalt i några av Östergrens tidigare produktioner. Nu dyker han upp igen. En författare som famlar efter inspiration och får en idé men att bjuda in en tidigare karaktär kan vara riskfyllt. Kanske för att man som författare blir så uppslukad i sitt arbete att karaktärerna tar sådan plats i det privata livet att det blir svårt att leva. Speciellt som existensen av Henry Morgan ifrågasatts, av författaren själv.
Jag är svag för när romaner intar en metanivå. Jag är svag för Klas Östergren som jag uppfattar som en av Sveriges mest underskattade författare, trots att han tagit plats bland de aderton, för att senare lämna dem. Vilket tas upp i romanen som berättarjagets ”affär” som han måste skriva en rapport om. Vilket han gör, som en egen liten roman i romanen, utan styckesindelning. Jag fastnar mycket på just det. Skriver man en text utan att styckesindela vill man säga någonting mer. Det är en text som löper över näst intill 200 sidor där alla deltagare har fått alias, som Styvrepe, fru Timotej, herr Ven etc. Herr Svingel kallar författaren sig själv. Alla lätta att genomskåda. Och de passar som hand i handske i Östergrens litterära värld där varje deltagare är en egendomlig människa som har svårt att hitta rätt position i det som kallas verkligheten. Där vi alla är på äventyr. I det här fallet verkar äventyret vara ett maratonlopp utan drickapauser.
Om denna rapport är så fiktiv som den utger sig för, vet jag inte. Den verkar högst sannolik, vilket som kvittar. Jag misstänker att Östergren lömskt har förpackat den i en gigantisk roman, kallat den för avslutning i en trilogi och satt Henry Morgan som motor i den. Morgan som famlar efter en fadersroll och är beredd att gå hur långt som helst för att hitta den. Nästan. Men rapporten måste ut, det är det väsentligaste med denna tunga roman. Därav ingen styckesindelning, inga distraktioner tack.
Sen är det här med Torsten Ljung, den legendariske reklammannen som är samlare av konst vars dominerande innehåll är snö. Hans livsberättelse är den berättelse berättarjaget skulle ha skrivit om inte Henry Morgan anlänt. Torsten får breda ut sig i så stor utsträckning att det också blir till en roman i romanen. Det finns utrymme, den totala volymen är över 700 sidor lång. Som en tung rysk berättelse. Men Torsten är ingalunda ointressant, tvärtom. Det är väl därför författaren inte kan låta bli att skriva den. Eller kanske bara för att åter rikta strålkastaren på sydafrikafiaskot, som egentligen inte var ett fiasko. Projektets huvudsyfte var att sälja JAS Gripen och det blev en succé. Det blev dock inte den kulturella satsningen. Undertecknad har träffat en av de inblandade och hen var rätt bitter över hur svenska staten (Göran Persson) hanterade den. Östergren spinner in Torsten Ljung i dess centrum. Det är en historia som har en rätt hisnande utveckling och slutar lika abrupt som den började. Tror man. Östergren återvänder till den. Vi får inte glömma bort Torstens affär, den sätts i relation till Östergrens egen. Allt hänger ihop.
Efter den mastiga rapporten går boken in i ett epilogläge och Östergren tillåter sig att sväva ut i en essäliknande betraktelse av snö inom den kulturella världen. Han snöar in. Essäformen talar till sina gelikar och har man inte det intresse för snö som Östergren visar upp, blir det lite tradigt. Men författaren inser vid det här laget att han kan göra vad han vill, läsaren finns ju där redan. Har man följt romanens karaktärer så här långt överger man dem inte trots att författaren själv gör det. Henry Morgan måste få sitt katharsis efter att mödosamt gjort sitt arbete, att leda författaren genom dennes arbete. Bearbeta och förädla, allegoriskt placerad i den prunkande österlenska sommarens köksträdgård.
Tre berättelser till priset av en. Utdragna från författarens verklighet. Som han upplever den. En märklig upplevelse som jag hoppas fler får uppleva. Östergrens prosa, betraktaren som låter texten löpa fritt, är en lisa för själen.
