Rusernas rike
Kategori: Historia, Litteratur
Författare: Mats G Larsson
Handlar precis som titeln antyder om Kievriket som genom århundradena utvecklades till Vitryssland, Ukraina och Ryssland. Främsta källan är Nestorskrönikan som berättar att ruser egentligen ska vara folk från Skandinavien (Roslagen) och därifrån hämtades fursten Rurik som enade de slaviska folken till en maktfaktor att räkna med. Det är en allmänt erkänd tes (åtminstone i Sverige, i Ryssland tolkar man på ett annat vis). Även om jag inte tror att den är så enkel. Larsson utgår i alla händelser från det händelseförloppet. Han utgår också från att varjager är uteslutande kämpar som har sitt ursprung i Svea rike. Vilket är en annan tes som är allmänt erkänd, men kanske också lite väl förenklad. Larsson tar själv upp att väringagardet i Konstantinopel kom från skilda håll.
Att tolka krönikor med nästan tusen år på nacken är en vansklig historia. Även om Larsson tar till både runstenar, bysantiska krönikor och isländska sagor för att verifiera sina teser. Men det tycks mig också att ställer man upp en tes och letar efter bevis på den, då hittar man bevis var än man tittar. I det här fallet bör man vara medveten om en sådan enkel sak att i norra Tyskland, på gränsen mot Danmark, fanns ett slaviskt folk, Waigri. Granne med de omtalade Jomsvikingarna, som troligtvis höll till vid Oders mynning. I min enfald kan jag tycka att bägge kan vara upphovet till varjagerna. Nestorskrönikan hävdar att det är ett folk på andra sidan Östersjön, vilket kan vara vem som helst. I sin uppräkning av folkgrupper särskiljs svear från ruser. Varjager verkar vara ett sammanhållande begrepp för folk runt Östersjön.
Kontakterna över Östersjön, handel, ingifta ätter, krigs- eller härjningståg omfattar nog alla som bor vid dess kust. Skandinaverna har inte ensamrätt på att vara fruktade kämpar eller förslagna handelsmän. Att vi kan läsa om härjande vikingar i England eller Kievriket beror på att det var kristet och hade skrivkunniga krönikörer. Det är först på 1200-talet som skandinavisk historia sätts på pränt.
Fynden av romerska mynt på Sandby borg visar åter tydligt att kontakter fanns tidigt med övriga Europa. Skandinaver och andra runt Östersjön har troligtvis tagit värvning i romerska armén och sedan fört med sig både traditioner och välstånd hem. Mynten kan visserligen också förvärvas via handel, men då är det också en kontakt. Det vikingatida samhället började inte helt plötsligt ge sig ut i Europa, de hade bara via sina långskepp effektiviserat resandet. Mängden östersjöbor som nu kunde ta värvning i främmande arméer ökade markant och möjligheten att röva eller via handel tillskansa sig medel för att förbättra sin ställning hemmavid ökade också.
Att ätter i rusernas och svearnas rike var ingifta med varandra tar jag för högst troligt. Att Rurik var skandinav är jag däremot tveksam till. Troligare då att det var en rus ingift hos svearna som hämtades hem när kronan blivit vakant. Därav de fortsatta nära kontakterna. Jag tror också att man bör se hela östersjöområdet som en enhet som då även innefattar Kievriket. Men undertecknad är lekman i sammanhanget och sådana som Larsson bör veta bättre. Men jag tillåter mig ändå att ha en lite annorlunda syn, uppvuxen som jag är i jantelagens kärnområde. Jag motsätter mig ett okritiskt hyllande av ursprungssvensken, det har en nationalistisk air över sig. Larsson har en förmåga att tilta i den riktningen.
Ett ständigt orosmoment för de rusiska härskarna är Petjeneger. En folkgrupp som bebodde trakterna norr om Svarta- och Kaspiska havet. Ungefär där man tidigare fann skyterna, före kristus. Bägge folkgrupperna var nomader men de förra var av turkiskt ursprung och de senare av persiskt, eller i alla fall med ett persiskt språk. Idag finns det inte många spår av dem.
Det vimlar av olika folkgrupper. Vän som fiende. Idag kan jag identifiera vissa som polacker, balter, bulgarer, khazarer etc. Men flera av dem har jag aldrig hört talas om. De har antagligen assimilerats eller var redan då en undergrupp till de redan nämnda. Jag vet av tidigare erfarenhet att det kan finnas grupper som överlevt med ett eget språk. Den här perioden var milt sagt orolig, mindre folkgrupper riskerade att helt utplånas om de inte fann en pålitlig allierad. Då diplomatin inte räckte till var det bara svärdets väg som gällde.
Boken avslutas med Edmunds saga. Som också är lite av den urkund Larsson lutar sig mot. Samt de runstenar som berättar om resor i öst av vilka ett par tolkats lite väl yvigt. I sagan förekommer drottning Ingegerd, Olof Skötkonungs dotter, gift med furste Jaroslav. Det räcker med att fördjupa sig i hennes ätt för att inse hur sammanbundna skandinaver och ryssar var. Det är när svenskarna (på påvens inrådan) ska ”kristna” de ortodoxa avfällingarna som allt börjar gå snett i förhållandet österut. Det misstroendet består än idag. Ingegerds grav finna än idag att beskåda i Sofiakatedralen i Kiev där hon vilar med sin man Jaroslav.
Trots att jag tycker att författaren och docenten drar allt för stora växlar på ett påvert underlag, är han fortfarande mycket underhållande att läsa. Som populärvetenskaplig skribent är han svår att överträffa.
Historieintresserade känner kanske redan till historia.nu. Den klart bästa podden om historia. Ett ovanligt fnittrigt avsnitt behandlar delvis samma ämne som här.
