Max Pesos

Speedway ligger på fjärde (för serier) plats i publiksnitt (2 280 besökare). Endast slagen av hockey och fotboll. Det måste betyda något. Därför besökte jag Västervik-Smederna utan att ha någon som helst koll på någon form av motorsport. Drar man så pass mycket publik bör det ha ett visst underhållningsvärde. Kan man tycka. Dock tycker jag att när den effektiva aktiviteten understiger 15 minuter för en match som håller på i dryga 90 minuter, är det för lite. Det blev som i lumpen, man väntade mest. Även om heaten (som understeg 1 minut) var förvånansvärt spännande (för en lekman) minns jag mest den obekväma läktaren. Inte riktigt min tekopp alltså.

Men publik var det, mer som en folkfest med ett åldersspann från små bebisar i vagn till äldre personer med rullator. Kanske en övervikt för män, men inte överdrivet. Min reflektion är att när en bygd har ett elitlag ställer bygden upp, oavsett vilken sport. Det är traditionen i bygden som avgör. Dragons hade rätt stort publiksnitt och GIF Sundsvall har en trogen publik.

Det kan man ha i åtanke när Timrå IK åter valsar runt i media efter att klubben debatterats i kommunfullmäktige. Oftast är det väl den dyra arenan som ifrågasätts i förhållande till sjukvård och skola. Jag har ofta svårt att ta ställning i dessa frågor. Jag anser att bägge är lika viktig. Att inte förstå att en idrottsklubb kan betyda lika mycket som välfärd och infrastruktur för en orts invånare tycker jag är lite arrogant. Att politiker hanterar saken på sitt vanliga lite klumpiga sätt förvånar dock inte.  Och visst sticker det i ögonen med månadslöner för idrottsutövare som vida överstiger både 3 och 4 undersköterskor. Och de är nästan uteslutande män. Ska kommunens skattebetalare verkligen behöva stå för en del av dessa kostnader. Jag har full förståelse för att många anser att de minsann kunde klara sig med betydligt mindre. Men på något sätt känns det som ett nödvändigt ont.

Sundsvall ståtar med ett Baseballag i elitserien och ett Softballag som spelar på en nivå jag inte riktigt har greppat. Det är mycket jag inte begriper i de här två sporterna. Publiksnittet, de få gånger jag kommer i väg på en match, är lågt. Det är vanligtvis 1 (jag) eller 2 (dam med hund). Det är synd. Det blir alltmer underhållande desto mer jag förstår av reglerna. Spelarna kvitterar nog inte ut några hisnande löner, jag misstänker att det snudd på kostar dem att utöva sin sport. Till skillnad från deras kolleger i USA eller Japan.