Jag ser allt du gör
Kategori: Litteratur
Författare: Annika Norlin
Hon skriver noveller som hon skriver sina sångtexter. Rakt, okomplicerade små historier om allt och inget. Det är liksom vid första anblicken inte så svåra att förstå. Så kan hon vara rolig på ett lite självklart torrt vis. Karaktärsfördjupningarna i ”Kul för mig, trist för dig” och ”Aliens vid Piteälven” visar på ett galleri av karaktärer som hon antagligen har med sig jämt. Ungefär som de kåserier man läst genom åren. ”Öberg med pentan”, ”Vittnet”, ”Metal-Christoffer”. Men det är inte ett kåserande Norlin håller på med även om hon verkar gilla det korta formatet bäst. Det är ögonblicksbilder i ett liv som hon delger oss, säkert lika häpen som vi över hur excentriska människor kan vara, det är först när man berättar om det som det blir uppenbart.
Hon tar också med oss in i den betraktande ungdomens liv. Som försöker förstå vuxenlivets komplexitet utan att se sitt eget minst lika komplexa liv. Eller den vuxne terapeuten som har minst lika svårt med sitt liv som de patienter hon ska bekräfta. Det är stundtals svåra berättelser om hustrumisshandel, självupptagna föräldrar, ensamhet. Alla dock återgivna med den där självklara tonen som jag bara kan hitta hos väster- och norrbottniska berättare. Utan krumbukter. Bara hennes språk gör detta till en läsupplevelse.
Sist kommer historien om en mor som förlorat sitt barn. Hennes sorg är så stor att hon inte kan greppa den. Undertecknad har på nära håll upplevt två bekanta som förlorat sina barn. Jag blev själv nästintill apatisk och kunde bara beklaga med orden ”jag vet inte vad jag ska säga”. I ett av fallen blev det modern som fick trösta mig istället för tvärtom. Jag skämdes. Norlin lyckas på något sätt klä denna förlamande sorg i ord. När den sörjande saknar sina. Det är sällan en historia kan väcka sådana känslor, jag grät. Tack för det.
