Koka björn
Kategori: Litteratur
Författare: Mikael Niemi
Niemi skriver en kriminalare med Prästen Laestadius som en norrländsk Sherlock Holmes och en tanig samisk pojke som en storögd Watson. Få kan gå iland med det konceptet. Niemi klarar det dock galant.
Laestadius befinner sig i konflikt med resten av världen. Församlingsborna tycker att hans nyväckelse går för långt, även kyrkan börjar tycka att det blir för kristet. Folk talar i tungor och dansar i altargången. De lokala handelsmännen tycker att hans syn på alkohol inte överensstämmer med god affärssed. Själv är han noga med att inte stöta sig med länsman, som jag tycker är lite väl schablonartat skildrad. Den ignorante korrumperade polismannen som ser vad han anser behöver ses och utövar sitt ämbete enbart efter mottot "det som gynnar mig gynnar nog också ämbetet". Prästen å sin sida samlar växter, predikar nykterhet, startar skolor, tar hand om hemlösa taniga samiska pojkar och bekämpar lokal vidskepelse.
Hunnen halvvägs in i boken är ovanstående den bild jag har. Niemi har satt upp en omsorgsfullt beskriven scen och en konflikt som kan ta vägen vart som helst. Mina förväntningar är höga. Då låter han några väl förtrogna förkunnare beträda scenen. Tre av Laestadius missionerande hårdföra män besöker honom. En bild av apokalypsens fyra ryttare kommer för mig, men det har jag inget för. De missionerande männen försvinner ut till höger och lämnar inget varaktigt efter sig, mer än min förvirring.
Istället fördjupas konflikten med länsman och det tar sig väldigt obehagliga uttryck. Niemi målar upp en bild av svensk rasism och korruption anno 1800-tal (som om det hänt något sen dess). Den svenska normala rättvisan är miltals därifrån och lokalbor utelämnas till dess närvarande representanters godtycke. Hämnd blir ett centralt tema i andra halvan av romanen.
Niemi rör sig i samma berättartradition som sina sydliga grannar (Västerbotten).
