En slemmig torsk
Kategori: Kulturellt, gudbevars., Musik
- KSMB
Eller, KSMB är kanske att ta i. Michael Alonso och Steppan Guiance, de två sångarna tar på sig en stor offerkofta när de äntrar scenen för att beskriva bandets uppgång och fall. Teater är verkligen inte de här två killarnas starka sida. Föreställningen har sina ljuspunkter dock, bandet består av mycket duktiga musiker. Det är innovativt att låta en tidig bandmedlem, gitarristen Johnny Sylvan, delta som en docka och låta historien kretsa runt honom och den psykiska ohälsa han dras med. Men berättandet är långdraget och saknar oftast knorr. En berättelse om en AIDS-sjuk vän förstår jag inte ens varför den är med. Alonso får tårar i ögonen och jag misstänker att syftet är endast att få honom att framstå som en mjuk kille som har kontakt med sina känslor. Där tappar föreställningen sådan fart att den påverkar resten av akt 1 i negativ riktning.
I akt 2 återhämtar de sig. Utan att för den skull lyfta föreställningen till några oanade höjder, man får ta det för vad det är, två äldre gentlemän som försöker berätta något viktigt. För det är väl viktigt? Jag börjar ana ugglor i mossen när de utvecklar den dramatiska kurvans höjdpunkt (mycket visuellt illustrerad via en PP-bild). Där bandets utförsbacke startar, där Johan Johansson visar sig vara en djävul endast knapphändigt förklädd till trummis. Det handlar om upphovsrätt. Här kantrar föreställningen betänkligt. Helt plötsligt är det två bittra självupptagna män med en dold agenda. Helt plötsligt låter Alonso allt sitt hat välla upp mot Johansson. Jag har ingen kunskap över huvud taget om denna konflikt, vet inte vad Johansson själv anser (speciellt som det är han som verkar vara Sylvans äldsta vän). Det finns inget försvar för honom och jag anser att Alonso inte kan ta sig rätten att torgföra sin åsikt utan att någon vet sammanhanget. Näthat gone live. Han gör exakt samma sak i sin bok. Trovärdigheten försvinner, med svansen mellan benen ut genom sceningången.
Så avslutas allt med en högintensiv halvtimmes konsert.
Det är sevärt trots sina brister. Det känns lite som en kort biografi, så att man slipper köpa boken. Många rockbiografier skulle tjäna på att uppföras så här istället för att stängas in i typ 500 sidor självförhärligande. Under konserten blir det också uppenbart varför de gör det här. De älskar verkligen att stå på scen och Alonso kan verkligen hantera en publik.
