Max Pesos

 

 

Jag har nog alltid ansett att Can skapat den musik som, utan konkurrens, är den mest intressanta. Kärna bestod av Michael Karoli - gitarr, Holger Czukay - bas, Jaki Liebezeit - trummor och Irmin Schmidt - klaviatur varav det bara är den sistnämnde som är i livet och väl måste anses som kärnan i kärnan. Andra medlemmar kom och gick även om de inte var många.

Alla var redan etablerade musiker när bandet startades 1968. Ansedda. Jaki ansågs som den bästa trummisen i Tyskland inom frijazz. Irmin var en etablerad dirigent. Holger hade studerat för Stockhausen och arbetade som musiklärare men inom mer experimentell elektronisk musik. Lillpojken Michael (tio är yngre än sina bandkollegor) var student under Holger men redan gjort sig ett namn inom jazzen trots sina unga år. De är födda före kriget och är runt trettio (utom Michael). De vill ta sin musik ett steg till, förhoppningsvis dit ingen varit förut. De har själva sagt att de letade efter ett groove och sen höll sig till det. Malcolm Mooney, Cans första sångare, beskriver hur de inledningsvis kunde jamma på samma groove i upp till 7-8 timmar. Det är suggestivt, monotont och otroligt svängigt.

Jag upptäckte dem via Soundtrack, en samlingsskiva för filmmusik de skapat. Irmin Schmidt hade redan arbetat med ett antal filmproduktioner innan bandet bildades. Det blev naturligt att fortsätta på den banan.

Det faller sig också helt naturligt för mig att plöja denna biografi om bandet trots dess omfång. Dryga 500 sidor på engelska då det inte finns någon svensk översättning. Vilket inte är ovanligt för litteratur inom musik. Biografier eller historiska exposéer över populärkulturella fenomen som soul eller olika psykedeliska genrer, är i de flesta fall skrivna i det allomfattande anglosaxiska språket. I nio fall av tio ej översatta. Är nog osäker om den svenska marknaden är tillräckligt stor för att underhålla översättningar. Till och med en del svenska författare ger ut sina verk endast på engelska. Jag förstår dem. En smal litteraturgenre som blir ännu smalare när de bara kan nå en grupp som förutom att lyssna på musik också vill läsa om det. Vi är en försvinnande liten målgrupp. Trots det tycker jag att utgåvor om skilda genrer och framförallt biografier har ökat. Men då på engelska. Det är bara när det är någon explicit känd musiker (Keith Richards. Freddie Mercury) som det kommer en översättning. Dock finns det en mängd svenska författare som skriver utmärkt litteratur om svensk musik och dess kulturella yttringar. Tacksamt nog. Man ska inte klaga.

Verket är skrivet av en erfaren engelsk rockskribent och Irmin Schmidt. Lättläst, informativt (bitvis väl djuplodande) men som alltid när det gäller den här typen av litteratur: du måste vara ett fan för att få full valuta.

Delen som behandlar uppbrottet är skriven nästan som en skvallertidning. Det är smärtsamt när Czukay fasas ut och bandet i princip domineras av två musiker från Traffic. Det förekommer också en otrohetshistoria, alla ingredienser för skandal med stora bokstäver. Men scenen för tysk experimentell musik är inte tillräckligt stor för att skandalen ska drabba andra än de närmast berörda. "Out of reach" är dock en rätt underskattad skiva trots sin musikaliska  inriktning.

Själva biografin täcker typ halva boken. Sen är det små samtal och noteringar. Nördigt fansmaterial, för nördigt för min smak. Men förklaringen vad EFS betyder (Ethnological Forgery Series) var nästan en lättnad att få. Skönt att det sedvanliga självförhärlignadet helt uteblir. Men navelskådande är det.

Soundtrack