Dans till svart pipa
Kategori: Litteratur, Musik
Författare: Mezz Mezzrow, Bernard Wolf
När man var ung hörde det till att ha läst några böcker, de hippa och lite udda. Så här några år efteråt inser man att det visserligen var bra att man utvidgade sin litterära referensram, men också att man kanske egentligen var för ung för en viss typ av litteratur. Dans till svart pipa är en sådan bok. Jag läste den, men minns ingenting. Den hyllas ofta som den definitiva biografin över den tidiga jazzen upplevd i stort från den horisont som utgjordes av Mezz Mezzrows lite opium- eller marijuanapåverkade verklighet.
Som biografi över Mezz själv undantages den inte från någon annan musikers dito. Det är samma självupptagna världsbild som i vilken modern rockbiografi som helst. Mezz är dessutom väldigt trångsynt i sitt sätt att se på musik, konservativt inriktad på New Orleans. Motsätter sig all förändring vilket också gör att det blir lite dålig stämning bland hans bandkollegor. Speciellt som hans musikaliska färdigheter inte heller verkar vara av någon häpnadsväckande kvalité. Trots det namedroppar han alla av den tidens stora varav hans särskilda bundis Louise Armstrong har störst tyngd. Mezz är betydligt mer känd som marijuanalangare än som musiker.
Medförfattare, spökskrivare, är Bernard Wolf (vars levnad kan kräva en egen biografi), det måste vara han som satt sin prägel på språket. Det flyter fram som en improvisation, talspråk som nästan gör att man hör Mezz när han berättar historien. Mina associationer går till Jack Kerouac och be bop generationen, vilket säkert är helt fel. Det är antagligen språket som talas i Harlem, i det gatuhörn där Mezz bjuder ut sitt gräs för försäljning. Mycket levande, men man bör inte vara språkpuritan om man tänker läsa biografin.
Bilden som målas upp av Amerika under depressionen och innan det stora kriget bröt ut är också väldigt levande. Det är en skivindustri som växer och blir allt mer kommersialiserad, till Mezzrows stora förtrytelse. Det är vardag utan någon djupare reflektion över de stora händelserna. Vilket är rätt befriande. Boken känns definitivt inte som rätt forum att kommentera den politik som drev USA under den här turbulenta perioden (Pearl Harbor nämns i förbigående).
