Kains Memoarer
Kategori: Litteratur
Författare: Lars Gyllensten
Kainiterna var en sekt som fanns strax efter Kristi födelse. De ansåg att Gud var ond och att det onda som togs upp i Bibeln i själva verket var det goda. De hyllade Kain och Judas Iskariot. Det är vad man kan kalla fakta, typ. Vad som är sant om dessa sekter vid den här tiden lär vi aldrig få veta. Så inexakt är historisk forskning. Det öppnar upp för en del spekulationer där man kan hantera sanningen efter eget välbefinnande. Det gör Gyllensten i den här fiktiva sammanställningen av de förlorade urkunderna från Kainiterna, men han sätter dem i sin rätta historiska kontext. Vad som blir uppenbart desto mer man läser är att världen inte har ändrat sig nämnvärt genom århundradena vad gäller tolerans mellan olika etniska eller religiösa grupper. Vem känner för övrigt till att det funnits en sekt som heter Kainiterna idag? Romanens trosuppfattning bevisar själv genom sin frånvaro hur intoleranta vi människor är och att uppfattningen att allt som kristna menar är gott i själva verket är ont mycket väl kan vara sant.
Språket är inte lättillgängligt och vill gärna dra åt ett mer akademiskt håll än vad som är nyttigt för ett skönlitterärt verk. Men det är en fiktiv berättelse baserad på fiktiva urkunder och Gyllensten håller trots allt texten i väldigt strama tyglar. Här hittar ni romanens inledning.
Delar av texten är lösryckt, sönderhackad. De fiktiva urkunderna är skrivna på pergament som vittrat med tiden och dessutom använts i helt andra sammanhang som inte hjälpt deras bevarande. Det är som om författaren vill bevisa att urkunder som inte är kompletta gärna fylls ut med sammanfogande text som kan leda sanningshalten i helt fel riktning. Ett liknande exempel är Jobs bok som experter gärna vill tro är hopsatt av tre olika berättelser och vars ursprung snarare är babyloniskt än judiskt. Gyllensten låter Kainiternas urkunder stå i sitt originalursprung och låter oss fylla i de missade delarna. Så att vi kan skapa vår egen sanning. Vilket är lika angeläget idag som 1963 när boken ederades första gången. Idag är det främst Daesh som skapar sig en egen verklighet tolkade utifrån en urkund som majoriteten har en helt annan uppfattning om. Boken blir alltså förvånansvärt aktuell. Den stämmer också till eftertanke. Hur sann är de urkunder vi riktar vår moraliska kompass efter, hur relevanta är de?
