Den svenska synthen
Kategori: Litteratur, Musik
Författare: Bengt Rahm
Ja, det är bara att erkänna. Jag är definitivt ingen synthare och kommer aldrig att bli, trots att jag var en stor fan av Kraftwerk. Däremot är jag musikhistorisk nörd, oavsett vilken genre det är. Men det här är mig så främmande så att jag nästan skäms. Trots att flera av banden uppenbarligen uppvisar en ideologi som hämtar sin näring ur punken. Alla kan allt, när som helst.
För att ha full behållning av den 500 sidor tjocka boken måste du vara synthnörd ut i fingerspetsarna. Det vimlar av band och personer som jag aldrig hört talas om och aldrig heller kommer att bry mig i. Då krävs det att texten håller en sådan kvalité att den gör mig intresserad. Det lyckas inte Rahm med. När jag läste "Blod eld och död" letade jag igenom Spotify och Youtube efter musik eller intervjuer för att ytterligare fördjupa mig. Här suckar jag bara när ytterligare en intervju med någon obskyr musiker som gett ut ett kassettband kommer med sin vision och berättar om den där turnén i Tyskland. Texten är ohemult tråkig.
Men, för de intresserade fyller den sin funktion mer än väl. Själv slukar jag böcker om punken och kan väl tycka att Rahm snott själva konceptet från "Please kill me". Den ultimata punkbibeln. Det krävs dock något mer för att omfamna en hel musikgenre. Något som tilltalar de inte redan frälsta.
Dock kan jag tycka den senare delen av boken blir lite mer intressant. När 80-talet är över och de insnöade synthmänniskorna tittar upp från tangentbordet och upptäcker att musiken har sprungit ifrån dem. Att gitarren hade tagits till nåder av sådana halvgudar som Depech Mode. Det dyker också upp kapitel om estetiken, våld och politik som väcker ett visst intresse. Blir kanske lite förvånad att Karin Dreijer räknas in under denna genre. Men vad vet väl jag om det? Jag kanske är någon slags semisynthare ändå.
