Depeche Mode
Kategori: Litteratur
Författare: Serhij Zjadan
En skildring från det postkommunistiska Ukraina. Inte en biografi om den Irländska (sic!) gruppen som erövrat världen med sina hits. Det är ett antal ungdomar som driver runt i Charkiv, drogar sig med vad som finns tillhands och försöker hitta någon mening med sitt liv. Ibland diskuterar man de stora kommunistiska ledarna varav Trotskij ligger dem varmast om hjärtat. Avfällingen. Stundtals framstår det som om rätt hög nivå i ideologisk retorik innan man inser att det rapas upp något som de lärt sig. Det finns absolut inget annat än yta.
Karaktärerna är som plockade från Steinbecks Monterey. Bara vridna två varv till, helt utan den livsvisdom man eventuellt kan ha tillskansat sig under ett liv med alkohol som främsta hjälpmedel för inhämtande av kunskapen. Det är samma karaktärer som Bukowskis Henry Chinaski spöar skiten ur. Det är hopplösa förlorare. Kanske har Zjadan andra litterära referenser än jag, den postmodernistiska amerikanska litteraturen kan mycket väl gått honom förbi. (Ja ja, diskussionen om vad som är postmodernism får tas någon annanstans).
Men författaren har ett eget språk. Han älskar kommatecken, meningarna sträcka sig över en halv sida. Det driver upp tempot, den lätt febriga stämningen smittar av sig. Skrivandet av dialog har samma påverkan. Det är absurda meningsutbyten som kanske bättre hade passat på en scen än i en roman. De blir efter hand lite tröttsamma när de bara leder ut i tomma intet. Även om jag kan tänka mig att det är författarens mening. Det förstärker det meningslösa och förvirrade tillstånd som karaktärerna befinner sig. Vilsna i en stat som är lika yrvaket vilsen. Det blir postsovjetiskt istället för postmodernistiskt. En genre i sig själv kanske. Det finns andra som kan rymmas inom den.
Titeln kommer (antar jag) från ett radioprogram som avlyssnas en natt i en lägenhet. Det är en illa översatt hyllning till Depech Mode där författaren säkert vill peka på den förvirring som Ukraina befinner sig i, efter att de blivit självständiga och letar efter en västeuropeisk identitet. Som antagligen inte finns. De är östeuropéer och den ryska identiteten är inget man tar av sig som en vinterrock när det blivit lite varmare. Styvfadern må vara död, men livet fortsätter som det alltid har gjort.
Romanen kom ut 2004 men är precis översatt (2012). Den tappar ändå inte i aktualitet. Men det beror naturligtvis på läsaren hur den läses.
