Grand Final i Skojarbranschen
Kategori: Litteratur
Författare: Kerstin Ekman
En lek med autofiktion. En sjavig kvinna ur arbetarklassen, Barbro "Babba" Andersson, har en litterär begåvning som hon inte tror sig kunna nå fram med. Därtill är hon alltför socialt obegåvad och oattraktiv. Därför engagerar hon en kvinna ur övre medelklassen, Lillemor Troy, att vara hennes ansikte utåt. Bägge härstammar från Kramfors där klasskillnaderna alltid varit en del av vardagen (undertecknad är född och uppvuxen i metropolen). Ekman vill tydligt markera klassperspektivet och eftersom det är en autofiktion kan jag föreställa mig att det är något hon själv kämpat med genom åren. Tycker kanske att hon befinner sig i ett Limbo mellan dessa två världar och hennes medlemskap i Akademin skaver mer än vad hon vill erkänna.
Succén kommer så småningom efter att paret värmt upp sig med ett antal deckare och släpper sin första "riktiga" roman. Framgångarna fortsätter med att Lillemor får ta plats i Svenska Akademin och verkar till sist finna sig till ro med bedrägeriet. Genom hela romanen bär hon en ruelse över att hon ljuger om sin gärning och liv och Babba, vars kreativitet aldrig sinar, får styra upp henne. Men det sliter naturligtvis på det förtroende de bägge är så beroende av.
"This is not the end. It is not even the beginning of the end. But it is, perhaps, the end of the beginning." Så kan man sammanfatta inledningen till romanen. En biografi av Lillemor Troy har dykt upp hos ett konkurrerande förlag, under pseudonym. Efter det rör sig berättelsen rätt fritt mellan biografin och den nutida 80-åriga Troy som läser den. Alltså handlar den autofiktiva biografin om en biografi som av förläggaren uppfattas som en autofiktiv biografi. När författare leker med genrer och verklighetsuppfattning på metanivå, då blir det nästan aldrig dåligt. Speciellt som det är Kerstin Ekman som håller i pennan. Hon har ett språk som det inte går att komma runt. Man måste alltid passera rakt igenom det. Hon är en sträng författare och har antagligen inget till övers för mig om jag bara sitter och slöläser, där delar hon Babben Anderssons syn på skrivandet. Men jag får anta att hon också delar Lillemor Troys ängslan och ruelse.
Jag hade känslan av att detta skulle bli någon form av avsked till författarskapet. Att Ekman tänkte pensionera sig, hon har trots allt passerat 80-årsstrecket. Men hon har efter denna skrivit ett operalibretto (Jorun orm i öga 2013) så kanske kan man vänta sig ytterligare något. Något att se fram emot.
