En man som heter Ove
Kategori: Litteratur
Författare: Fredrik Backman
Ove är en generationskamrat men jag känner inte helt igen honom. Däremot vimlade det av den här stereotypen i den generation som föregick min. Kanske finns han också bland mina generationskamraters äldre syskon. Mannen med stort M. Som vet att skruva in en skruv med rätt plugg, som kan backa med släpvagn utan att riva ner omgivningen. Som muttrar vid motgångar, tar ett djupt andetag och fixar det ändå. Som balanserar på den sociala kompetensens yttersta knivsegg och inte förstår det politiskt inkorrekta i att fortfarande säga negerboll.
På ett sätt visar romanen upp den generation som både byggt och hållit liv i det svenska folkhemmet. Oves fru är den mjukare stereotypa kvinnan ur samma generation som balanserat upp samhället mot den fyrkantiga mannen. Hon ombesörjer att den uppväxande generationen får kärlek och kunskap för att vara tillräckligt vuxna att ta över samhället. Men Ove ser bara en hel hög inkompetenta idioter vilket varje åldrande generation tvingas göra. Tvivlet att dessa unga hipsters och datanördar ska kunna hålla ihop den omsorgsfullt hopskruvade samhällsmodellen gnager honom långt in märgen.
Backman hyser uppenbarligen en hatkärlek till den här generationsklyftan. Det finns en respekt som han låter den unga Parvaneh, en nyinflyttad granne, ikläda sig. Hennes iranska bakgrund, ett betydligt mer patriarkaliskt samhälle, har lärt henne att hantera den här typen av män med ett krav på ömsesidig respekt. De finner varandra. Dessa äldre män är ett universellt problem med sitt mantra "en regel är en regel".
Det blir en underhållande berättelse. Backman kan verkligen formulera sig. Det är mer än en gång man finner sig själv småleende över fyndigheterna. Han är också skicklig på att spela på de sentimentala strängarna. Sympatin för Ove växer i samma takt som han själv lär sig att finna sig i den här nya världen som vi lever i med alla sina ipods och lattar. Det blir till sist som om Backman vill få oss att inse hur vi ska förhålla oss till tidigare generationer. Men det kan bli lite väl mycket stereotyp över de flesta karaktärerna och lite väl genomskinlig dramaturgi och uppbyggnad.
Det finns ögonblick när jag suckar lite över att det är ytterligare en bok i den nya genre av lättsamma romaner i samma stil som Hundraåringen eller Dehlis vackraste händer. Men Backman väger upp berättelsen i precis rätt ögonblick. Den håller sig konsekvent utefter den tänkta vägen och undviker att det blir allt för mycke dratta-på-ändan-fars av det. Backman visar sin stilistiska skicklighet i ett kapitel där Ove får möta sin like, en caféägare och hans son, en bögperson. Mycket underhållande utan att det kantrar.
Jag hoppas verkligen att när de gör film på den här boken inte låter Robert Gustafsson gestalta Ove. Att de låter filmen få behålla bokens balans.
