Max Pesos

Författare: Sofi Oksanen

Anna växer upp i en liten "ärkefinsk stad". Hennes far är finsk men hennes mor kommer från Estland och skäms över  det. Bara horor kommer från Estland och denna rädsla att någon ska veta och döma henne för hon över på dottern. Det talas aldrig estniska. Endast när de besöker mormor med väskorna fulla av åtråvärda varor från väst.

Annas uppväxt, där hon ständigt får förneka sig själv, leder henne in i en ätstörning. Som också måste döljas, för alla. Det blir mer och mer problematiskt, speciellt på de estniska resorna. Men också i hennes förhållanden med män. Som vuxen föredrar hon one-night-stands rusig av vodka och amfetamin. I sig en bekräftelse på att hon är en estnisk hora, att hon har en identitet.

Oksanen själv menar att detta inte är en roman om ätstörningar trots att det temat till sist totalt dominerar berättelsen. Bulimin är bara en "metafor för tystnaden". Hur Finland teg ihjäl sina estniska grannar under sovjeteran.  Men metaforen tar över berättelsen och får ett eget liv vilket går ut över den intressantare historien om hur tre generationer kvinnor hanterar sitt estniska arv. Det beklagar jag.

Oksanen kan berätta. De bilder hon målar upp är trovärdiga och levande. När hon då tar mig som läsare vid handen och leder mig in i det veritabla helvete det innebär att leva med en ätstörning blir det oerhört verkligt. Problemet är bara att jag vill inte gå dit. Jag vill inte läsa en bok om hur en bulimiker/anorektiker lever. I alla fall inte nu. Vad jag däremot vill läsa om är förhållandet mellan Finland och det sovjetockuperade Estland. Romanen spretar allt för mycket i mina ögon. Som om Oksanen så gärna ville berätta om Annas matproblem invävt i en kontext som beskriver både ett socialt och politiskt skede. Det blir för mycket. Det finns ingen balans i romanen, den tippar hela tiden över åt något håll, precis så mycket att det irriterar. Vilket är synd då bägge historierna förtjänar att berättas

Jag rekommenderar hellre Oksanens Utrensning.