Rekviem för John Cummings
Kategori: Litteratur, Musik
Författare: Bengt Ohlsson
Att skriva en fiktiv biografi över de sista åren i Johnny Ramones liv känns lite konstigt. Som en fanfiction. Att författaren inte har styrkan att själv uppfinna sina karaktärer och ge dem liv via en helt uppdiktad historia. Här hoppar Ohlsson mellan de kobbar som utgör verkligheten och simmar praktisk nog mellan dem när informationen inte finns tillgänglig. Som gammalt fan (till Ramones) känner man till vissa delar och det verkar som om Ohlsson har siktat in sig på mig. Det borde finnas ett helt gäng där ute i den litteraturintresserade generation som 1975 vred och vände på debutalbumet och förvånades av de otroligt korta låtarna och den intensitet bandet lyckades uppbringa. Även de icke så litteraturintresserade av samma årsmodell lär han också nå. De har säkert de tidigare albumen kvar i sina vinylhyllor. Själv har jag tre av de fyra första. Jag vet inte om det räknas som patetiskt eller om det faktiskt är ett behov av att spara något som haft sådant inflytande på modern rockmusik. Jag har ju Dostojevskij och Kerouac i bokhyllorna, ingen jämförelse i övrigt.
Så vad är det här. En uppriktig biografi eller ett skönlitterärt försök. Eller helt enkelt en crossover.
Johnny Ramone är en komplex figur. En punkare som samtidigt är Bush-anhängare, konservativ ut i fingerspetsarna. Den del i romanen då Johnny försöker köpa tillbaka sin gitarr verkar vara ett sätt att lyfta på förlåten runt hans syn på ett marknadsanpassat konservativt system. Han kommer inte ut i andra änden som en sympatisk person utan snarare som en girig kapitalist som ångrar ett förhastat beslut när ett mer lönsamt dyker upp. Ohlsson är rätt skoningslös, som om han vill berätta vem Johnny egentligen är så att vi inte går vilse i en sentimental cancerberättelse. Men är historien sann eller fiktiv?
Detsamma kan väl gälla för upphovsrätten till de tidigare låtarna där alla stod som upphovsmän men det antagligen är Dee-Dee och Joey som skrivit merparten av dem. Johnny framställs oftast som en bitter medelålders man. Det är enligt honom, han som är orsaken till bandets framgång. Han som höll ordningen och som fortsätter med det. De andra framställs som de ansvarslösa musiker de kanske är. På det sättet liknar det en vanlig självupptagen rockbiografi. Speciellt som texten är skriven i jag-form. Det blir som ett experiment i en ny genre som ligger någonstans mellan nämnda fanfiction och biografi. Så här kunde det ha varit!
Det är dock en prosa som flyter fram. Korta meningar som ändå inte driver upp tempot. Texten är nästan lakoniskt konstaterande. Inga miljöbeskrivningar att tala om. Nästan torrt. Men det förstärker på ett sätt punkestetiken som jag mycket väl kan tänka mig att Ohlsson eftersträvar. Saknar humorn naturligtvis. Johnny fördriver dagarna mellan sjukhuset, hemmet och favoritfiket. Det är ett liv som genomtröskas men som han ändå verkar finna en mening i. Kärleken till sin fru som han under ett tidigt stadium av karriären stal från bandkollegan Joey men som man också får känslan av att det går på tomgång. Johnny misstänker alla, inklusive henne, för att alltid ha en agenda för sitt förhållande till honom. Att de vill utnyttja honom. Men man känner andra på det sätt som man är själv, det tycker jag framgår relativt tydligt. Det är en väldigt osentimental bild vi får av den legendariske rockhjälten vilket gör att det blir väldigt läsvärt.
