Varg
Kategori: Kulturellt, gudbevars.
Dalateatern
Manus: Anders Duus
Tjechovs gevär spelar en viktig roll inledningsvis, så viktig att det är värt att nämnas på scen som "det är en teatergrej". Det är en flirt med publiken, vi som vet, vi som går på teater, vi som är kulturella. Lite svårt för den typen av galanterier men blir naturligtvis smickrad av uppmärksamheten. Men den här pjäsen kan faktiskt stå på egna ben utan att först försäkra sig om mitt gillande.
Den tar upp samma problem som filmen med samma namn men i det här fallet är det svensk landsbygdbefolkning som ställs mot "vargkramarna", inte den samiska urbefolkningen. Ärendet är av känslig art och författaren Anders Duus kokar ner det till frågan varför det är just vargen som får uppmärksamhet. Det finns inga nationella rörelser vad gäller lodjur, björn eller vildsvin. Det är bara vargen som rör upp den här typen av känslor. Duus lämnar frågan obesvarad och det är den du har med dig hem och som åtminstone jag tog upp dagen efter på kafferasten.
Dock kan jag tycka att förespråkarna för varg fick en lite mer kantstött framtoning, i form av konstnären Anneli (Caroline Rendahl), än motståndet form av det robusta bondförståndet i bibliotekarien Sol-Britt (Anja Landgre). Bägge med en viss kulturell framtoning men komna från helt olika perspektiv.
Men i huvudsak är det relationer i allmänhet som får sig en rejäl genomgång. Redan nämnda landsort - stad men också mor - son, relationen till sitt ursprung, obesvarad kärlek. Mycket begåvat skådespeleri som har ett bra manus att arbeta med. Extra plus för den lite vilsna sonen Perka (Joel Torstensson) som väl får symbolisera svensken i gemen. Svårt med att ha en åsikt i frågan eller kanske i de flesta frågor och dessutom lite kluven i sin solidaritet. Han slits mellan modern och sin vänskap med Anneli. Försöker göra all till lags vilket naturligtvis inte håller i längden.
Och vi som känner till Tjechovs gevär får det vi förväntar oss.