Medan vi faller
Kategori: Film & TV
En fransk svartvit film om livet i förorten dagen efter ett stort upplopp. Berättelsen håller sig inom ramen av 24 timmar och följer tre vänner. De har skilda etniska och religiösa bakgrunder och får antas vara ett tvärsnitt av sammansättningen i de parisiska mindre bemedlade förorter. De käftar oavbrutet med varandra och en röd tråd är en kamrat som blivit skjuten kvällen före och som en av dem lovar att hämnas om han dör.
Det är ett liv i tristess som de fördriver med att röka på och driva runt. De är småhandlare i den kriminella världen och befinner sig relativt långt ner i hierarkin. Historien berättas inte på traditionellt amerikanskt dramaturgiskt vis, även om den är transparant. Det figurerar en revolver och det blir bara en tidsfråga när den kommer att användas.
Det är socialrealism och skildrar nog livet som det ter sig för de tre vännerna, hopplöst. Men det finns anledning till att analysera filmen något djupare. Filmen är mycket sevärd. Den väcker tankar som du bär med dig länge.
Nedanstående är det spoilervarning på.
Den poänglösa historia som berättas av en pojke på en lekplats där de hänger bör sättas i relation till den historia som senare berättas på toaletten. Den första innehåller det liv som serveras via TV, den andra är en berättelse ur livet med en poäng som inte är helt uppenbar. Jag känner en viss osäkerhet över vad den senare säger, möjligen att en alienation från gruppen (samhället) alltid straffar sig. Att den alienation som de tre unga männen känner kanske inte bara är samhällets fel. De framstår inte som några trevliga individer. Både jag och den allestädes närvarande dottern förvånas över hur regissör Kassovitz använder sig av en dramaturgi som inte en enda gång framställer dem som något annat än trilskande tonåringar trots att de uppenbarligen lämnat det stadiet för ett antal år sedan. Det ska inte vara enkelt att vara politiskt korrekt här. Samma gäller scenen på taket. Alla unga män där reagerar på samma sätt, som en ostyrig gymnasieklass som precis fått reda på att de ska få ett oförberett prov.
Det är som om vi befinner oss vid en frontlinje. Det är en polis som är sympatisk, som jag själv identifierar mig med. Läraren som med dåliga resurser ska medla mellan de orimliga kraven samhället ställer och en elev som ifrågasätter värdet i den förmedlade kunskapen. Krav som egentligen inte är orimliga, det är bara enskilda elevers förutsättning som gör dem orimliga, men den gruppen ökar för varje år. Det är också så symptomatiskt att de värden som förstörs vid upploppen bara drabbar dem själva eller någon som de känner. Ungdomarna kan inte vinna hur de än bär sig åt. Den enda som förstår det på riktigt och blir frustrerad när han inte kan få dem att förstå, är denna polis, uppvuxen i området och av arabiskt ursprung.
Det är en rejäl klasskildring. Den nya arbetarklassen, de som inget arbete har eller någonsin kommer att få ett. Ser du dig omkring finns de någonstans i din närhet. De har passerat trettio och har inte haft ett riktig arbete - än. Helt marginaliserade trots att de kanske gått gymnasiet men är i de flesta fall outbildade eller avhoppade från gymnasiet. Hubert upprepar för sig själv flera gånger "jag måste lämna förorten". Det är kanske lite av kärnan i problemet. Våra politiker har upprepat mantrat att dagens arbetsmarknad är betydligt rörligare. De kanske menar att den flyttar utomlands och det är mer en lakonisk kommentar. Men jag föredrar att tolka det som att arbetskraften måste vara mer rörlig. Utbildar du dig på Universitet är du alltid medveten om att du måste flytta dit arbetet finns, varför skulle det vara annorlunda för någon som inte utbildat sig. Det roar mig dessutom att det kan bli en backlash som det blivit i Detroit. Arbetskraften flyr staden efter att den amerikanska bilindustrin balanserat på gravens rand och lämnar efter sig en stad som går i konkurs. Marknadsekonomi när den fungerar som bäst - eller?
Vill vi ändra samhället måste vi delta i det. Vi kan inte stå vid sidan om och se på. Det är vad jag tycker Kassovitz säger.
