Ge aldrig upp
Kategori: Litteratur
Författare: Michael Alonzo
När en konflikt ska återges och det bara blir en sida som får komma till tals, blir jag misstänksam. Alonzos kamp för sitt barn är en intressant resa in i en vårdnadstvist där besöken hos försäkringskassan eller sociala myndigheter alltid slutar i frustration. Det finns säkert mer än en man som känner igen sig. Det finns så pass många att det bildats en förening, Pappa-Barn. Är jag inte helt fel underrättad är Alonzo en av initiativtagarna (står i boken) och har arbetat med den här problematiken i flera år. Det mest sorgliga är att vi lever i ett samhällsklimat där kvinnojourer och den här typen av föreningar behövs. Vi lever i ett land där vi måste lagstifta om att barn inte får misshandlas vilket är lika sorgligt det.
Texten kan inte skilja sig från Alonzos bitterhet trots att han hela tiden framställer sig som oskyldig vilket gör att trovärdigheten får föra en rätt ojämn kamp. I och med att boken ges ut visar han tydligt att han är inte bättre än den före detta hustrun som smutskastas. Är detta verkligen rätt sätt att tala om för sin son att han gjorde allt för honom. Det tycks mig att det verkar mer som ett försvarstal för en period i faderns liv där jag som utomstående egentligen inte har en aning om vad som egentligen hände. Vilket är ditt syfte Alonzo? Jag tycker inte att omsorgen om din son står i första rummet. Att skriva ett brev till din son för hans artonårsdag tycker jag var en bättre idé. Den texten hade du dessutom kunnat redigerat och fyllt på och i slutändan kanske kastat bort. Hur ska ditt barn må bättre av det här? Hur ska det kunna bli någon försoning med modern om hennes fel och brister för evigt finns i tryck, bara att beställa från frank förlag.
Alonzo själv är en väldigt kontroversiell person. Googlar man honom är det mest näthat av olika karaktär som dyker upp. Det finns till och med en sida "Sanningen om papparättsrörelsen" som verkar ta heder och ära av honom. Eller så kan man läsa om honom på metapedia.org där han framställs i all sin svenskfientliga nakenhet. Det senare var en ny sida för mig, verkar vara något högerextremt sätt att rida på wikipedias trovärdighet. Jag har ingen åsikt om honom över huvud taget. Han sjöng i ett av världens bästa band, KSMB. Sen har han dykt upp som debattör inom integration och rasism och verkar kunna tala bra för ett multietniskt samhälle, det är sympatiskt. Men jag önskar för hans barns skull att han inte givit ut den här boken.
