Max Pesos

På äventyr i verkligheten

Populärkulturella män

Kategori: Litteratur

Pop

 

Författare: Marcus Prest

 

De välsituerade unga vuxna i romanen rör sig i en värld som skulle kunna ligga i vilket land som helst. Inga orter nämns om man inte talar om utlandet. En värld som ligger på randen till en dystopisk framtid där en uttråkad manlig överklass söker nerv, en anledning att leva med sitt testosteronstinna överskott.

 

Huvudkaraktären andas av ADHD eller Aspergers. Otåligt korta meningar förstärker hans egen otålighet som han försöker råda bot på med intensiv träning för att bygga en självbild som han helt verkar sakna. Som de flesta av hans manliga kamrater verkar sakna. De bygger bilder av sig själva utifrån amerikanska filmer eller gamla hitlåtar. De vet exakt vilket klädesplagg man ska ha och vad plagget är tänkt att signalera. De bygger sin egen verklighet, någonstans i utkanten av alla andras. Den är vriden och på väg mot en avgrund. Till och med kapitelindelningen skvallrar om det, den är bakvänd.

 

Som läsare dras man in i den skapade verkligheten och får svårt att skilja på vad som är den fiktiva verkligheten och den fiktivt fiktiva. Jag får själv bestämma, författaren ger bara förutsättningen genom en bild av en manlighet som bygger sig själv då förebilder verkar saknas. Det blir lätt en vurm för våld, uniformer och tillfälligt sex där gränsen till den populärkulturella bilden suddas ut. Prest hamrar in detta budskap, som jag uppfattar det. Han har betraktat omvärlden och insett att det som lätt uppfattas som fantasier hos många är en verklighet. Hur många facebookanvändare ger inte sin statusuppdatering en cool putsning genom att använda sig av ett citat från någon cool låt av någon cool artist. Prest har bara vridit till det lite och har använt sig av samma teknik genom de många referenserna i texten. Blir en form av lite väl överdriven dramaturgi och en öppen fascination över vår samtids populärkultur. Som om den bör ha något annat i sig än att bara vara listetta. Är det därför boken heter Pop?

 

Men han gör det väldigt bra. Mycket välskrivet med en text som tål fler genomläsningar. Dock tycker jag att den flyter ut för mycket när han vill avsluta. Den lämnar mig med ett ”Jaha” när historien i övrigt verkligen har lovat något helt annat.

 

Kommentera inlägget här: