Pistolen mot tinningen
Kategori: Litteratur
Författare: Andreas Ericsson
Det är modigt av unga författare att starta ett eget förlag för att ge ut sin litteratur. Andreas själv säger i ett pressmeddelande att det är så svårt för debutanter att slå sig fram bland de större förlagen att han valde den här vägen. Pistolen mot tinningen är förlagets första bok och säker en dyrköpt läropenning. Den har behov av en korrekturläsare vilket han bör tänka på till nästa utgivning. Både roman och förlag tappar i trovärdighet om det är illa korrekturläst.
Alex är en av rockens bad boys som drabbats av krampanfall på scenen och drar sig undan all uppmärksamhet. Isolerar sig och mediterar över sitt självupptagna liv som har kostat honom både hustru och barn. Hans liv är likvärdigt den misär hans sexrumslägenhet befinner sig i. Den påminner mer om en knarkarkvart där Alex vandrar runt likt ett spöke från sitt eget förflutna. Han orkar inte ta tag i sitt liv. Det saknar riktning, mål och mening. Vilket jag tycker att även texten gör. Den hackar som ett stackato. Korta meningar som kanske är tänkt att driva upp tempot men som istället blir meningar staplade på varandra, gärna upprepande av verb, adjektiv eller substantiv. Den nerv som Ericsson eftersträvar infinner sig inte. Karaktären Alex utveckling till en bättre människa går långsamt och känns inte trovärdig. Inte ens den unga destruktiva Frida, Alex spegelbild, som är tänkt att städa upp i misären orkar lyfta berättelsen på sina späda axlar.
Ericsson bör satsa på en bra lektör och en korrekturläsare till nästa försök.
