Max Pesos

Författare: H P Lovecraft

Lovecraft måste vara en av de mest överskattade författarna någonsin. Han måste dessutom ha varit en av de absolut första nördarna, som med tiden lyckades hitta och omge sig med likasinnade. Hade han varit aktiv i dag hade han haft betydligt större ekonomiska framgångar då fantasygenren är betydligt större och hans universum är som gjort för dataspel eller rollspel vilket hans mest kända verk Cthulhu-mytologin också blivit. Call of Cthulhu är ett rollspel som kom redan 1981. Nördar är något som normalt omhuldas i denna blogg, men ger man sig till att skriva noveller och romaner krävs det ett språk som i alla fall undertecknad kan acceptera som läsbart eller åtminstone med en dramaturgi som inte bara bygger på en cliff-hanger-mentalitet som aldrig infrias.

Listan över hans verk är väldigt lång och kräver nog sin man att ta sig igenom. Jag har läst ett verk av honom tidigare, vars titel jag inte kan påminna mig, men den var i alla fall någorlunda läsvärd. Vansinnets berg är tydligen central i Cthulhu-mytologin (som innefattar en mängd noveller och romaner), min tanke var att den måste vara mera värd att läsa. Men tror man att enbart användandet av ord som fasa, ohygglig, helvetisk, omänsklig, skrämmande etc. ska räcka för att skapa en hotfull stämning så har man grovt misstagit sig. Upprepar man dessa ord dessutom i absurdum måste man fundera på om författaren eller översättaren inte äger ett synonymlexikon. Lovecraft har en förmåga att trampa vatten. Berättelsen kommer ingenstans.

Den utgåva jag har haft i min hand var illustrerad. Men för att kunna göra Lovecraft, sida upp och ner med beskrivningar, rättvisa borde den snarare utgivits som seriealbum. Det blir något tröttsamt när ett fönster beskrivs in till minsta skavank. Om och om igen blev jag medveten om att jag låg och tänkte på något annat än verkligen ta in vad som beskrevs. Togs beskrivningarna bort torde det bli en lagom kort novell att införa i valfri tidsskrift.

Den publicerades först i det långlivade SF-magasinet ”Astounding”, 1936. Mottagandet var svalt för att inte säga obefintligt. Detta till trots att Lovecraft gjort sig ett namn inom Pulp Fiction. En läsare kommenterade texten så här:

”Gud hjälpe science fiction om noveller som den här – om två människor som skrämmer sig själva halvt ihjäl genom att titta på ristningar i några gamla ruiner, och som blir jagad av något som inte ens författaren kan beskriva, och full av mummel om namnlösa fasor som den fönsterlösa materien med fem dimensioner, Yog-Sothoth, etc. – skall utgöra de framtida historierna i Astounding Stories!”

I rest my case. Inte ens hos nördarna fann denna text något förmildrande.