Max Pesos

Författare: Chimamanda Ngozi Adichie

Rädslan av att bli bestraffad för något man gjort, eller inte gjort, infinner sig redan i det inledande kapitlet. Eugene Achike är en djupt religiös man. Han styr över sin familj med järnhand och man vet aldrig när det ska gå överstyr. När det gör det är man som läsare redan så införstådd med vad det innebär att leva under hans tak att man förvånas inte. Man kryper ihop själsligt, precis som romanens huvudkaraktär dottern Kambili gör och hoppas att det kanske var sista gången. Men det är aldrig någon sista gång. Fadern är en dubbel karaktär. Han är en god man, han skänker pengar till fattiga, stödjer genom sin tidning kampen mot korruption, är en stödjande kraft för det goda i samhället, de demokratiska. Men han misshandlar sin fru och sina barn, grovt.

Det är dottern som är den narrativa rösten. Berättaren som ser och registrerar. Som inte lyckas slita sig från förtrycket på samma sätt som sin broder. Som försagt ser på sina betydligt friare kusiner och deras friare, självständigare uppfostran av den bohemiska fastern. Det är en krypande ångest från pärm till pärm och som kryper inpå, som tar ett stadigt tag om mig som läsare.

Bilden av fadern växer så småningom till att gestalta de forna kolonialherrarna. Han vill gott men använder sig av samma retorik som de vita använt sig av, våld. Han motsätter sig allt afrikanskt, tar avstånd från sin ”hedniska” fader, talar engelska i hemmet. Ställt mot sin syster blir det än tydligare. Hon försöker skapa ett liv utifrån de förutsättningar som finns. Ett Nigeria påverkat av kolonialherrar men ändå fritt att utvecklas i en förhoppningsvis god riktning. Hon bejakar sitt ursprung.

Historien är en omtumlande tid för den femtonårige Kambili. Hon håller på att bli en kvinna samtidigt som världen runt henne faller i bitar. Landet är politiskt instabilt med stora ekonomiska problem och det är väldigt osäkert var den berättelsen slutar långt bortanför den sista sidan. Men utan att vara insatt allt för mycket i Nigeriansk historia eller politik får jag en känsla av att släkten Achike är en bild av landet i miniatyr. Det är våld som möts med våld då sakliga argument inte biter, religiösa motsättningar, ett land som slits mellan att söka sitt ursprung där bortom den koloniala horisonten eller att helt förneka det. Chimamanda Ngozi Adichie kan konsten att berätta mellan raderna, Hemingways ”Show them, don´t tell them”. Det är en roman som inte lämnar läsaren efter att den slagits igen.