Max Pesos

Magisk realism är en rätt behändig liten genre för den som är intresserad av surrealism. Det blir så där lagom surrealistiskt. Gabriel García Márquez är väl den som är mest känd av dessa magiska realister och det är en författare som jag har haft svårt att ta till mig. Jag vet inte varför. Men under en tid har jag nu bombarderats med Márquez av flera hänförda anhängare så jag känner mig tvungen att ta mig an honom igen. Det tog mig över tjugo år att förstå mig på Strindbergs storhet så jag hyser ändå stort hopp om att även Márquez ska få sig en rättmätig plats i bokhyllan.

Ali Shaw är en ung författare som rör sig inom genren. Hans debutroman, Flickan med glasfötter, fyller säkert alla kriterier som en kräsen litteraturvetare kan ha. Den överenskommelse som görs med läsaren är kristallklar: det är min historia och jag behandlar den som jag vill. Det är bara att acceptera små flygande nötkreatur och att människor helt plötsligt kan börja förglasas. Det märkliga är att dessa magiska realister går i land med det.

Flickan med glasfötterna utspelar sig på några öar, St Haudas Land, utslängda i ett hav. Hebriderna, Shetlandsöarna typ. Orternas namn klingar skotska. Huvudpersonen Midas Crook är en ung man som precis som sin namne har svårt att närma sig andra människor. Dock inte av rädsla för att de ska förvandlas till guld utan för att han är emotionellt lätt störd. Han träffar en flicka, Ida, som är stadd i förvandling. Hon håller sakta men säkert på att förvandlas till glas och hon har kommit till ön i den tron att botemedlet ska finnas där. Drivkraften i historien är jakten på detta botemedel. Runt detta spinner så Shaw en kärlekshistoria och kryddar den med magi som förhoppningsvis ska leda till att den unge Midas emotionella hämningar ska släppa.

Det berättas långsamt, suggestivt. Shaw drar sig inte för att hänge sig åt miljöbeskrivningar som gränsar till poesi utan att det blir för pretentiöst. Han berättar om brustna kärlekar, kärlek som inte når fram av en eller annan anledning. Kärlek som inte besvaras. Stela självupptagna människor som kontrasteras mot Midas bäste vän den kärleksfulle Gustav och hans dotter Denver. Kärleken finns där, det är bara att öppna sig och släppa in den. Det är ett tema som Shaw hela tiden återkommer till. Att kärleken kan vara både flyktig och fast. Du kan inte heller få den om du inte ger något. Som i Lennon/McCartneys The End:

And in the end
The love you take
Is equal to the love
You make

Sådant faller man för. Det är en mycket välskriven, stundtals lyrisk, bok. Imponerande debut.